Utan Ester i tre dagar försmäktar vi i detta hus...
Jodå, så blev det! Förra veckan började Ester svullna upp på de bakre delarna, som de gör när de löper, o det var ju inte så konstigt tyckte jag. Hon är ju snart 1 år så det är ju normalt. I lördes började hon lukta väldigt illa. Det blev en dusch men det hjälpte inte. Bläää tänkte jag, ska hon lukta så här i typ 2 veckor, 2 ggr om året i resten av sitt liv? Men det kom ju inget blod? Igår ringde jag djursjukhuset o fick tid idag kl 11.15. Om jag fick ett urinprov av henne var det bra. Eeee, hur lätt är det? Ester som är så tramsig med sitt kisseri, hon kan ju bara kissa på tomten utan koppel o kommer man i närheten slutar hon direkt.
Jag kom dit o satt o väntade en kvart, då blev vi inkallade o i dörren möttes jag av en rondskål i papp, jodå, ett urinprov var ett måste. Efter en kvart fick vi åka hem o försöka fixa ett prov hemma. Men herregud! Så fort jag närmade mig med fatet stängde hon av kisset som en kran. Eller så fort jag närmade mig, hände EN gång. Gav henne massor o dricka o isbitar men icke! Efter 5 timmars ökande svullenhet och googlande på nätet ringde jag igen! Hur nojjig blir man när man läser om livmodersinflammation och avlivning osv osv. Dumt, jag vet, men man kan ju inte låta bli!
Ja, livmodersinflammation behövde jag inte oroa mig för, det var inte så vanligt för så unga hundar... Men jag kunde väl få komma in vid halv fem så kunde en veterinär titta på henne iaf, så jag kunde lugna mig. In igen, utan urinprov denna gången också... Jaha, hon har problem med kisseriet? Eeee, nej, hon har en gigantisk "snippa".... Det va nog bara liten infektion man får vid första löpet, kanske lite bacelusker? Togs en odling men för att lugna mig lite blev det ett ultraljud också...
Efter 40 minuter blev jag inkallad, jodå, det visade sig att Ester oturligt nog fått en livmodersinflamation vid första löpet! Ganska ovanligt visst... Veterinären ville lägga in henne direkt och operera så fort som möjligt. Jaha! Där stod jag som ett fån. Alltså jag åkte ju faktiskt in för att jag var orolig för detta men jag trodde kanske inte riktigt att jag skulle ha rätt! Lilla snuttan, hon e ju bara en bebis!
Så ikväll blir det operation och sedan två dagar på observation så hon äter ordentligt o sköter sig. Sen blir det väl krage här hemma... :( Denna lilla historia går på ungefär 20 000 riksdaler. Det är ju inte klokt! Ester är försäkrad så jag hoppas verkligen att vi kommer undan med endast 4 000 kr, brukade vara den summan de flesta behövde betala.
Ja, så blev min dag... Håll tummarna för att allt går bra för lilla besten!
Jag kom dit o satt o väntade en kvart, då blev vi inkallade o i dörren möttes jag av en rondskål i papp, jodå, ett urinprov var ett måste. Efter en kvart fick vi åka hem o försöka fixa ett prov hemma. Men herregud! Så fort jag närmade mig med fatet stängde hon av kisset som en kran. Eller så fort jag närmade mig, hände EN gång. Gav henne massor o dricka o isbitar men icke! Efter 5 timmars ökande svullenhet och googlande på nätet ringde jag igen! Hur nojjig blir man när man läser om livmodersinflammation och avlivning osv osv. Dumt, jag vet, men man kan ju inte låta bli!
Ja, livmodersinflammation behövde jag inte oroa mig för, det var inte så vanligt för så unga hundar... Men jag kunde väl få komma in vid halv fem så kunde en veterinär titta på henne iaf, så jag kunde lugna mig. In igen, utan urinprov denna gången också... Jaha, hon har problem med kisseriet? Eeee, nej, hon har en gigantisk "snippa".... Det va nog bara liten infektion man får vid första löpet, kanske lite bacelusker? Togs en odling men för att lugna mig lite blev det ett ultraljud också...
Efter 40 minuter blev jag inkallad, jodå, det visade sig att Ester oturligt nog fått en livmodersinflamation vid första löpet! Ganska ovanligt visst... Veterinären ville lägga in henne direkt och operera så fort som möjligt. Jaha! Där stod jag som ett fån. Alltså jag åkte ju faktiskt in för att jag var orolig för detta men jag trodde kanske inte riktigt att jag skulle ha rätt! Lilla snuttan, hon e ju bara en bebis!
Så ikväll blir det operation och sedan två dagar på observation så hon äter ordentligt o sköter sig. Sen blir det väl krage här hemma... :( Denna lilla historia går på ungefär 20 000 riksdaler. Det är ju inte klokt! Ester är försäkrad så jag hoppas verkligen att vi kommer undan med endast 4 000 kr, brukade vara den summan de flesta behövde betala.
Ja, så blev min dag... Håll tummarna för att allt går bra för lilla besten!
Dagens tankar o drömmar...
Jag har en vision, som jag säkert nämnt tidigare. Jag vill så mycket men min kropp räcker till så lite. Jag är en listmänniska så jag har fullt av listor inne i min skalle som behöver bockas av för att jag ska må bra. Lyckas inte så ofta.
Jag vill:
ha ett städat o fräscht hem
ha en stark, frisk och vältränad kropp
ha barn som är lugna, trygga, harmoniska och kloka
laga och servera god, hälsosam och bra mat
att mina barn ska äta och sova ordentligt
ha en lantlig/romantisk interiör som man ser i Hus o hem, Allt i hemmet, Ernst
ha ett stort tålamod och vara en god mor, fru, syster, dotter, vän, matte
Jag har:
hundhår och dammtussar överallt o sunkiga mattor
en kropp som en heffaklump som varken vill eller kan göra det jag vill
varken ork. lust eller kunskap om att laga den goda hälsosamma maten, så fort jag provar ngt nytt vill de ha potatismos o köttfärssås, köttbullar eller tacos...
barn som sover hos mig typ varje natt o måste ha sin mamma liggandes brevid för att kunna somna
trygga, kloka och helt galna barn med MYCKET känslor som visas ofta och just det, mycket...
har ett fint, nytt hus som är halvfärdigt och inrett av IKEA, FMCT och Mala loppis
inget tålamod, bara munnen full av snus och dåligt samvete för allt ovanstående
Jag drömmer om:
att sväva runt i mitt väldoftande, dammfria hus i fina linnekläder, barfota i mina välpedikerade (är det ett ord?) fötter
äta en enda måltid utan ngt bråk, skrik eller sura miner
få läsa en av mina nya böcker som står o frestar mig i hyllan medans barnen somnar gott i sina sängar
ta lååååånga promenader med mina väluppfostrade hundar
ta vara på dagen och göra det bästa av den
Jag:
rispar upp mina tights av hälarna som får träffa fotfilen alldeles för sällan
hafsar ihop ngn mat av det jag har i frys/kyl, oftast inte så mkt, och kastar i mig maten på 10 minuter för att kunna styra upp oredan
läser typ när jag sitter på toa o kastar trånande blickar efter min härliga, inbjudande böcker som ingen bläddrat i
går ut o sparkar boll i trädgården med hundarna för mina ben bär mig inte
längtar efter att dagen ska ta slut så jag får gå o sova in oroliga sömn o vaknar upp lika trött igen
skjuter fram allt till imorgon med hopp om att mer kraft ska infinna sig
Vilket liv man lever egentligen. Jag ska sluta leva upp till alla förväntningar, speciellt mina egna. Lyssna på min kropp o göra lagom mycket, ta en liten runda istället för att må dåligt över inget alls. Och framför allt ska jag njuta av att vara med min underbara familj! Vi har tak över huvudet, ett ganska fint sådant, kläder, mat och varandra! Vad behövs egentligen mer för att njuta av dagen?
Nu ska jag hämta mina galna barn och njuta av lyxen att få vara med dem varje dag!
Detta va ett tag sen, men hur många föräldrar hittar sina små knyten bakom rullgardinen?
Jag vill:
ha ett städat o fräscht hem
ha en stark, frisk och vältränad kropp
ha barn som är lugna, trygga, harmoniska och kloka
laga och servera god, hälsosam och bra mat
att mina barn ska äta och sova ordentligt
ha en lantlig/romantisk interiör som man ser i Hus o hem, Allt i hemmet, Ernst
ha ett stort tålamod och vara en god mor, fru, syster, dotter, vän, matte
Jag har:
hundhår och dammtussar överallt o sunkiga mattor
en kropp som en heffaklump som varken vill eller kan göra det jag vill
varken ork. lust eller kunskap om att laga den goda hälsosamma maten, så fort jag provar ngt nytt vill de ha potatismos o köttfärssås, köttbullar eller tacos...
barn som sover hos mig typ varje natt o måste ha sin mamma liggandes brevid för att kunna somna
trygga, kloka och helt galna barn med MYCKET känslor som visas ofta och just det, mycket...
har ett fint, nytt hus som är halvfärdigt och inrett av IKEA, FMCT och Mala loppis
inget tålamod, bara munnen full av snus och dåligt samvete för allt ovanstående
Jag drömmer om:
att sväva runt i mitt väldoftande, dammfria hus i fina linnekläder, barfota i mina välpedikerade (är det ett ord?) fötter
äta en enda måltid utan ngt bråk, skrik eller sura miner
få läsa en av mina nya böcker som står o frestar mig i hyllan medans barnen somnar gott i sina sängar
ta lååååånga promenader med mina väluppfostrade hundar
ta vara på dagen och göra det bästa av den
Jag:
rispar upp mina tights av hälarna som får träffa fotfilen alldeles för sällan
hafsar ihop ngn mat av det jag har i frys/kyl, oftast inte så mkt, och kastar i mig maten på 10 minuter för att kunna styra upp oredan
läser typ när jag sitter på toa o kastar trånande blickar efter min härliga, inbjudande böcker som ingen bläddrat i
går ut o sparkar boll i trädgården med hundarna för mina ben bär mig inte
längtar efter att dagen ska ta slut så jag får gå o sova in oroliga sömn o vaknar upp lika trött igen
skjuter fram allt till imorgon med hopp om att mer kraft ska infinna sig
Vilket liv man lever egentligen. Jag ska sluta leva upp till alla förväntningar, speciellt mina egna. Lyssna på min kropp o göra lagom mycket, ta en liten runda istället för att må dåligt över inget alls. Och framför allt ska jag njuta av att vara med min underbara familj! Vi har tak över huvudet, ett ganska fint sådant, kläder, mat och varandra! Vad behövs egentligen mer för att njuta av dagen?
Nu ska jag hämta mina galna barn och njuta av lyxen att få vara med dem varje dag!
Detta va ett tag sen, men hur många föräldrar hittar sina små knyten bakom rullgardinen?
Mitt liv, en sitcom?
Idag har jag varit i Kristianstad o fixat bromsarna på vår rostburk till bil. Usch vad det är tråkigt o dyrt!!!! Iaf så lyckades jag locka min moster att hämta mig o sen gjorde vi en repa på stan under tiden. Jag tänkte först gå in till stan från Hammar där jag lämnat bilen, men med tanke på mina envisa blåsor så var det rätts könt att få skjuts... Vi shoppade loss lite o sen kördes jag tillbaka till verkstaden. Då berättade hon om hennes hemfärd häromdagen då hon upptäckte att varselljusena på bilen gått sönder o hon fick köra med helljus hela tiden mellan Önnestad o Kristianstad. Ha ha ha, o hon kände sig så dum som stört sina medtrafikanter. Då spelades en dag i mitt liv upp som var helt galen. Det är verkligen en dag man kunde göra ett avsnitt av, och då är det bara EN av många!!!
Detta var en sen kväll för ca 10 år sedan. Jag jobbade på en psykiatrisk avdelning i Krstd och slutade 22.00. Hastade till bilen med min tegelsten till mobil i handen. Ibland gömde sig fd labila patienter i buskarna och ville ta ut sin hämnd på oss personal och då var det ju bra med mobilen i handen, antingen kunde jag låtsas att jag pratade med ngn eller kunde jag säkert skada ngn ganska rejält med den pjäsen som jag var ägare åt...
Skuttade in i mammas gamla volvo 244 gl, en riktigt lyxbil för alldeles för många år sedan, just då var den mest pinsamt gammal o rostig. Full gas till Önnestad o skulle sova hemma hos min mormor, rena lyxen. Det regnade så mycket att man kunde tro att himlen öppnat sig o torkarna gick för fullt. Några km från mormor slet sig helt plötsligt den ena vindrutetorkaren och flög all världens väg. Rakt ut på åkern och jag hade inte en chans att hitta den igen. Mörkt o regnigt. Det var verkligen inte rätt tillfälle att försöka leta upp den. Fick istället bli att köra, halvliggandes på passagerarsätet, eftersom det var förartorkaren som åkte av. Väl hemma på parkeringen var jag ganska full i skratt men ändå frustrerad o smällde igen den låsta bildörren för att springa upp till mormor o berätta historien. Då upptäckte jag att bilnyckeln satt kvar i tändningen!!!
Uppe hos mormor väntade en kopp te o en smörgås, såklart! Planeringen inför morgondagen började och mormor fick asa sig upp tidigt nästa dag för att skjutsa mig till jobbet, köra hem o göra sig iordning för sin utflykt. Jag tog efter jobbet bussen till Vä för att köra till optikern i Hässleholm o sedan hämta mormor i Vä igen... Vilken cirkus! Det blev ju inte bättre av att halvvägs till stationen gick mina skor sönder... sandaler vars remmar var sletna o gick av. Där gick jag som en annan lodis med en sko o hoppade på bussen till Vä för o hämta mormors lilla röda fara.
Men jag klarade den dagen också med huvudet hyfsat högt. Man måste bjuda på sig själv annars hade jag gått under för längesen! Nu sitter jag här o grämer mig för att jag måste åka till Krstd nästa vecka oxå, fler bromsar som måste bytas visst... :( Undras vad för anekdoter som ska uppkomma då? Finns ju en o annan på lager!
Finaste, finaste mormor!
Detta var en sen kväll för ca 10 år sedan. Jag jobbade på en psykiatrisk avdelning i Krstd och slutade 22.00. Hastade till bilen med min tegelsten till mobil i handen. Ibland gömde sig fd labila patienter i buskarna och ville ta ut sin hämnd på oss personal och då var det ju bra med mobilen i handen, antingen kunde jag låtsas att jag pratade med ngn eller kunde jag säkert skada ngn ganska rejält med den pjäsen som jag var ägare åt...
Skuttade in i mammas gamla volvo 244 gl, en riktigt lyxbil för alldeles för många år sedan, just då var den mest pinsamt gammal o rostig. Full gas till Önnestad o skulle sova hemma hos min mormor, rena lyxen. Det regnade så mycket att man kunde tro att himlen öppnat sig o torkarna gick för fullt. Några km från mormor slet sig helt plötsligt den ena vindrutetorkaren och flög all världens väg. Rakt ut på åkern och jag hade inte en chans att hitta den igen. Mörkt o regnigt. Det var verkligen inte rätt tillfälle att försöka leta upp den. Fick istället bli att köra, halvliggandes på passagerarsätet, eftersom det var förartorkaren som åkte av. Väl hemma på parkeringen var jag ganska full i skratt men ändå frustrerad o smällde igen den låsta bildörren för att springa upp till mormor o berätta historien. Då upptäckte jag att bilnyckeln satt kvar i tändningen!!!
Uppe hos mormor väntade en kopp te o en smörgås, såklart! Planeringen inför morgondagen började och mormor fick asa sig upp tidigt nästa dag för att skjutsa mig till jobbet, köra hem o göra sig iordning för sin utflykt. Jag tog efter jobbet bussen till Vä för att köra till optikern i Hässleholm o sedan hämta mormor i Vä igen... Vilken cirkus! Det blev ju inte bättre av att halvvägs till stationen gick mina skor sönder... sandaler vars remmar var sletna o gick av. Där gick jag som en annan lodis med en sko o hoppade på bussen till Vä för o hämta mormors lilla röda fara.
Men jag klarade den dagen också med huvudet hyfsat högt. Man måste bjuda på sig själv annars hade jag gått under för längesen! Nu sitter jag här o grämer mig för att jag måste åka till Krstd nästa vecka oxå, fler bromsar som måste bytas visst... :( Undras vad för anekdoter som ska uppkomma då? Finns ju en o annan på lager!
Finaste, finaste mormor!
Idag har jag gråtit!
I höstas konstaterade en doktor att jag fått en depression... Jaha, jag? E man inte sunkig, gråtig, oduschad o joggingklädd då? Uppenbarligen inte. Jag fick "lyckopiller" utskrivna och började knapra. Mådde super! Jag kände mig levande igen! Glad, osugen, tålamodig och nästan som gamla vanliga Linda. Men det gick dessvärre över, alldeles för snabbt. Har varit vråltrött, irriterad och sötsugen alldeles för ofta... För ngn vecka sedan glömde jag min tablett både en, två och tre dagar. Kände ingen skillnad och nu är det två veckor sedan jag tog ngn. Varför ska man knapra medikamenter utan kännbar verkan? Nej tack!
Så idag, efter en diskussion med min man, kände jag hur det klumpade sig i halsen och tårarna började trilla. För första gången på 9 månader! Och det va så skönt att få släppa! Har varit på väg många gånger och jag har kännt att fan, kan jag inte bara få gråta lite, men det har varit helt stopp! Kan det vara tabletterna som påverkat mig? Skit samma, jag mår som vanligt nu igen, lite sur, lite glad, lite irriterad, lite tålamodig, mkt ont, lite lessen men ändå väldigt lycklig. Det är ju det livet går ut på, att känna lite av varje. Inte för mkt och inte för lite, lagom.
Jag o min man bråkar aldrig. Tror aldrig vi höjt rösten åt varandra ens. Kanske beror det på att jag kan pika, påpeka brister osv och få ett skratt tillbaka. Eller att när jag blir arg/lessen/förnärmad väntar jag på rätt tillfälle att ta upp det och då har jag ältat själv i min lilla hjärna så det känns tillslut löjligt. Jag kan inte ta upp det medesamma eftersom jag inte får fram ett vettigt ord när jag blir ledsen. Jag ser inte ut som dem på tv, med en ledsam blick o stora krokodiltårar trillandes på kinderna med en stabil röst. Nej, jag ser ut som Robert Gustavsson i Nilecity då han spelar en pojke som mixat sin hamster i mixern. Skrynklar ihop hela ansiktet o tårarna sprutar o droppar från näsa o haka, munnen grimaserar som om jag käkat ett kilo citron och jag kan inte säga ett enda ord. Ont i halsen för att jag försöker hålla tillbaka det och... ja herregud vilken syn.
Men idag hade jag inget val. Vi har en ganska tuff tid framför oss med en steloperation av A:s rygg. Imorgon skrivs han in och på tisdag är det dags. En stor operation och en stor ovisshet med tid på sjukhuset, tillfrisknande och komplikationer (hoppas inga, hoppas inga, hoppas inga) Fruktansvärt för en pappa att behöva se sin lille son ligga full med slangar o kanyler och sövas, jag förstår det. Och jag måste vara stark och ett stöd för min man samtidigt som jag måste hålla huset och kvarvarande barn hemma i shack. Inte det lättaste eftersom antal barnvakter är väldigt begränsad pga jobb och sjukdomar... Men det är klart att det ska gå i lås!
Hoppas denna tid går över fort och smärtfritt, det känns som att de flesta diskussioner slutar med irritation eller en känsla av förnärmande... Kan det vara så att det är pga att jag tolkar allt negativt mot mig själv? Förmodligen. Är det så att detta är våldsamt känsloladdat? Absolut!
Nu håller vi tummarna för att allt går som det ska för vår lilla paug och att inte har alltför ont... Och framför allt att han kommer hem så fort som möjligt!
Summerar dagen såhär:
Jag älskar min man!
År så otroligt tacksam att min familj finns och ställer upp i ur o skur!
Det är skönt att gråta!!!!
Min Peter!
Hur går det egentligen?
Ja, det kan man fråga sig... Hmmm 8 kg till v 32... Går bra som tusan, eller? Lite såhär ser mina matvanor ut
Frukost: fil m frukt eller en pulvershake
Mellanmål: smaskigt äpple
Lunch: Pulvershake
Mellanmål: ngr kexchoklad, kolor, kex eller kanske en glass? :(
Middag: sallad eller faktiskt något annat nyttigt
Men va fasen!!!! Mellanmålet på em kan man ju bara gråta över! Vad är det för fel på mig??? Jo, jag är en tjockis! Alla tjockisar är ju faktiskt tjocka av en anledning, vi har en ätstörning av något slag. Ett sug som är så sabla svårt att handskas med. Jag i mitt fall, kan helt plötsligt komma på mig själv att ha ätit fem choklad, ettn paket kakor, massa kex osv o bli helt förvånad över vad som skett. Precis som att jag vaknar upp ur något konstigt frossarkoma, utan att veta om vad jag gjort. Tur att det är mat jag missbrukar och inte sprit. Kanske därför jag inte vågar dricka, för jag är så sabla rädd för att hamna i samma mönster. Att jag helt plötsligt har dragit i mig ett par flaskor vin, en 75:a o en låda öl utan att veta om det...
Så hur ska jag nu klara av detta? Jag ska ju faktistk opereras av en anledning... Även om jag inte käkar gottor o skit varje dag, så har jag ju väldigt svårt att tappa. Och nu har mönstret utvecklats lite, jag måste äta det nu för efter op kan jag inte. Herregud, vad är en bit choklad mot ett sundare o friskare liv? Jag vet ju detta och ändå står alla gottor o hånar mig o lockar mig! Jag tycker ju inte ens att det är gott egentligen, det är min hjärna som spelar mig ett spratt, jag VET det! Jag ska stå emot dessa gottdemoner, jag måste! Detta är min chans till att bli av med min sumodräkt och jag vet att jag aldrig skulle vilja ta på mig den igen. Långt därinne, väl inlindat, finns världens grymmaste 6-pack och den ska snart, snart få träda fram. Om bara gottorna tar slut o skoskavet vill ge med sig. Och så hade det hjälpt till om min skrotkropp hade samarbetat lite och kanske blivit bättre och mindre smärtsam av träning som jag verkligen njuter av att få utöva. Men nejdå, till skillnad från andra med samma typ av nackskada så protesterar min kropp det högsta och straffar mig med extra mkt smärta flera dagar efter, gärna veckor...
För att lätta upp mitt sinne lite läser jag nu Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst", jag är inte ensam! Det finns fler pinsamma, galna, prestationsfyllda, manodeprissiva light människor än mig! Det känns inte så fel det och jag är ju i riktigt gott sällskap!
Fina, kloka Mia Skäringer!
Frukost: fil m frukt eller en pulvershake
Mellanmål: smaskigt äpple
Lunch: Pulvershake
Mellanmål: ngr kexchoklad, kolor, kex eller kanske en glass? :(
Middag: sallad eller faktiskt något annat nyttigt
Men va fasen!!!! Mellanmålet på em kan man ju bara gråta över! Vad är det för fel på mig??? Jo, jag är en tjockis! Alla tjockisar är ju faktiskt tjocka av en anledning, vi har en ätstörning av något slag. Ett sug som är så sabla svårt att handskas med. Jag i mitt fall, kan helt plötsligt komma på mig själv att ha ätit fem choklad, ettn paket kakor, massa kex osv o bli helt förvånad över vad som skett. Precis som att jag vaknar upp ur något konstigt frossarkoma, utan att veta om vad jag gjort. Tur att det är mat jag missbrukar och inte sprit. Kanske därför jag inte vågar dricka, för jag är så sabla rädd för att hamna i samma mönster. Att jag helt plötsligt har dragit i mig ett par flaskor vin, en 75:a o en låda öl utan att veta om det...
Så hur ska jag nu klara av detta? Jag ska ju faktistk opereras av en anledning... Även om jag inte käkar gottor o skit varje dag, så har jag ju väldigt svårt att tappa. Och nu har mönstret utvecklats lite, jag måste äta det nu för efter op kan jag inte. Herregud, vad är en bit choklad mot ett sundare o friskare liv? Jag vet ju detta och ändå står alla gottor o hånar mig o lockar mig! Jag tycker ju inte ens att det är gott egentligen, det är min hjärna som spelar mig ett spratt, jag VET det! Jag ska stå emot dessa gottdemoner, jag måste! Detta är min chans till att bli av med min sumodräkt och jag vet att jag aldrig skulle vilja ta på mig den igen. Långt därinne, väl inlindat, finns världens grymmaste 6-pack och den ska snart, snart få träda fram. Om bara gottorna tar slut o skoskavet vill ge med sig. Och så hade det hjälpt till om min skrotkropp hade samarbetat lite och kanske blivit bättre och mindre smärtsam av träning som jag verkligen njuter av att få utöva. Men nejdå, till skillnad från andra med samma typ av nackskada så protesterar min kropp det högsta och straffar mig med extra mkt smärta flera dagar efter, gärna veckor...
För att lätta upp mitt sinne lite läser jag nu Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst", jag är inte ensam! Det finns fler pinsamma, galna, prestationsfyllda, manodeprissiva light människor än mig! Det känns inte så fel det och jag är ju i riktigt gott sällskap!
Fina, kloka Mia Skäringer!
Inför helgen...
Då är kalaset avklarat! Igår firade vi Emelie som fyller 14 år nästa vecka. 14 år... det innebär att jag delat liv med denna tjej i 7 år! Var tog de åren vägen? O vad mycket som har hänt sen den kvällen då jag skulle komma till Peter o hans barn o titta på fotboll o grilla. Han sa att ikväll kommer en kompis till mig o grillar o kollar fotboll, barnen frågade vad han hette o då blev svaret att kompisen är en hon... Emelie började medesamma plira med ögonen o frågade sin pappa om han va kär i henne... Ha ha ha, vilken kväll. Tror Emelie frågade chans på mig 100 ggr i sin fars ställe. Men trevligt var det o nu sitter vi här. Nytt hus, två barn till, en hund till o en massa handelser rikare.
Igår blev Emelies paket utdelning mkt glädjande för henne. Av oss o hennes mamma m sambo fick hon en ritplatta till datorn. Hon blev jätteglad! Det va typ det hon önskade sig mest. Av min mamma o syster m sambo fick hon en resa o presentkort till Ullared samt ett par örhänge o ett presentkort på ur o penn. Malin hade ju köpt en navelpiercing hänge till henne men när jag tjuvlyssnade häromkvällen insåg jag att hon hade ett likadant o fick snabbt korrigera med Malin som bytte o fixade ett presentkort istället. Av farmor o farfar, faster och pappas mormor fick hon pengar. Perfekt eftersom hon vill köpa en egen digitalkamera! Hon var mkt nöjd med sitt kalas, speciellt för att få sitta med Patrik hela kvällen o installera sin ritplatta :)
Idag har vi packat o fixat inför Peter o Albins Stockholmsresa! Snart ska jag skjutsa dem till Markaryd där de ska hoppa på bussen. Det är elhockeyturnering, slaget om Stockholm, och jag tror att de har goda chanser att ta en medaljplats. ALbin är verkligen superduktig och står på listan att komma in i "bästa laget", skoj!
Min lilla höna e hemma idag, hon har hostat hela natten o inte sovit speciellt bra, inte jag heller... Nu har jag preparerat henne med hostmedicin som inte hjälper men hoppas att det lindrar lite. Sen ska vi hem o packa lite till o i em hämtar vi syster o drar till Ivö. Mamma ska passa pensionörsSmilla här hemma. De ska väl ligga o gotta sig i soffan o på altanen antar jag. Smilla är inte riktigt en campare, hon stör sig på andra människor o hundar o hade skällt dagarna i ända. Då kan hon o mormor ligga hemma o njuta av ålderns dagar, ut o snusa lite på gräset o dagdrömma i sängen. Känns bra. Smilla e ju inte så krävande så det passar mormor bra ;) Känns skönt o ha ngn i huset med så det inte är helt tomt över helgen.
Nu ska det borstas tänder, ta på skor o packa ut. Ha en riktigt härlig helg, det ska vi ha!
Igår blev Emelies paket utdelning mkt glädjande för henne. Av oss o hennes mamma m sambo fick hon en ritplatta till datorn. Hon blev jätteglad! Det va typ det hon önskade sig mest. Av min mamma o syster m sambo fick hon en resa o presentkort till Ullared samt ett par örhänge o ett presentkort på ur o penn. Malin hade ju köpt en navelpiercing hänge till henne men när jag tjuvlyssnade häromkvällen insåg jag att hon hade ett likadant o fick snabbt korrigera med Malin som bytte o fixade ett presentkort istället. Av farmor o farfar, faster och pappas mormor fick hon pengar. Perfekt eftersom hon vill köpa en egen digitalkamera! Hon var mkt nöjd med sitt kalas, speciellt för att få sitta med Patrik hela kvällen o installera sin ritplatta :)
Idag har vi packat o fixat inför Peter o Albins Stockholmsresa! Snart ska jag skjutsa dem till Markaryd där de ska hoppa på bussen. Det är elhockeyturnering, slaget om Stockholm, och jag tror att de har goda chanser att ta en medaljplats. ALbin är verkligen superduktig och står på listan att komma in i "bästa laget", skoj!
Min lilla höna e hemma idag, hon har hostat hela natten o inte sovit speciellt bra, inte jag heller... Nu har jag preparerat henne med hostmedicin som inte hjälper men hoppas att det lindrar lite. Sen ska vi hem o packa lite till o i em hämtar vi syster o drar till Ivö. Mamma ska passa pensionörsSmilla här hemma. De ska väl ligga o gotta sig i soffan o på altanen antar jag. Smilla är inte riktigt en campare, hon stör sig på andra människor o hundar o hade skällt dagarna i ända. Då kan hon o mormor ligga hemma o njuta av ålderns dagar, ut o snusa lite på gräset o dagdrömma i sängen. Känns bra. Smilla e ju inte så krävande så det passar mormor bra ;) Känns skönt o ha ngn i huset med så det inte är helt tomt över helgen.
Nu ska det borstas tänder, ta på skor o packa ut. Ha en riktigt härlig helg, det ska vi ha!
On the road again...
Igår cyklade Ellie, 3 år, till sitt dagis på sin systers gamla cykel! Det tyckte jag va starkt gjort med tanke på att det är säkert 1,5 km dit... Hon va såååå stolt o trött... :) Jag satte på ett gammalt moppskaft så jag kunde putta henne lite i backarna. Så där gick hela cirkus Hassellunden. Jag med mina skoskav o två hejjalösa hundar som ville sniffa på allt o gärna busa. En vinglig dotter på inlines som höll mig i bakfickan o en cyklande dotter som jag fick putta lite på. Lägg till en jacka och ett par gympadojjor i handen. Jo men så att, det är väl bläckfisk man är eller? Fast det gick bra, inte så långt till Viras dagis ju...
Resten av vägen gick sådär. Eller nej, det gick bra men det är ju inte så lätt att hålla takten med en tös som helt plötsligt tvärnitar för att berätta för sin lätt stressade mamma att kolla, där e en skalbagge, han följer efter oss! Sen va hon tvungen att tvärbromsa för att kolla in lite hjortbajs, en skalbagge till, öppna grinden, fråga vad folk i bilarna hette, varför de hade de kläderna på sig, var de skulle osv. Allt medans hon försökte styra o hålla sig på vägen. Tänk vad mycket lättare det varit om hon tittat rakt fram! Då hade hon kanske inte stegrat på diket, cyklat mitt i körbanan, cyklat på sidan eller snott in sig i kopplen. Vilken syn det måste ha varit!
Jag är iaf ändå stolt över mina friskis barn som gärna rör på sig och hellre tar cykeln än bilen när vi ska iväg. Idag blev det cargobiken till dagis eftersom jag hade lite packning med mig. Igår va det min svåger som hämtade barnen o han tog hem ALLT, extra kläder, överdragsbyxor o fleecejackor eftersom det skulle bli regn igår. Duktig han e. Det enda han glömde va Ellies cykelhjälm o Viras skor ;) Typ det enda jag behövde imorse, ha ha ha, men jag hade extra så det gjorde inget. Jag är väldigt tacksam över att han hjälpte mig och imponerad över hans tankesätt trots att han e man... ;)
Nu har jag även varit ute med hundarna o måste ge mig av till affären för att köpa det sista inför Emelies kals ikväll. Nästa vecka fyller hon 14 år!!!! o i helgen ska 2/6 till stockholm så vi får fira innan de åker, alltså ikväll. Det är önskemål om grillning med pommes o sen chokladpudding till efterrätt. Ganska enklet för min del så jag är nöjd med hennes val. Måste ju hämta ut hennes present som kom med posten igår oxå, är ganska så övertygad om att hon kommer tt bli såååå nöjd!
Ha en bra dag!
Resten av vägen gick sådär. Eller nej, det gick bra men det är ju inte så lätt att hålla takten med en tös som helt plötsligt tvärnitar för att berätta för sin lätt stressade mamma att kolla, där e en skalbagge, han följer efter oss! Sen va hon tvungen att tvärbromsa för att kolla in lite hjortbajs, en skalbagge till, öppna grinden, fråga vad folk i bilarna hette, varför de hade de kläderna på sig, var de skulle osv. Allt medans hon försökte styra o hålla sig på vägen. Tänk vad mycket lättare det varit om hon tittat rakt fram! Då hade hon kanske inte stegrat på diket, cyklat mitt i körbanan, cyklat på sidan eller snott in sig i kopplen. Vilken syn det måste ha varit!
Jag är iaf ändå stolt över mina friskis barn som gärna rör på sig och hellre tar cykeln än bilen när vi ska iväg. Idag blev det cargobiken till dagis eftersom jag hade lite packning med mig. Igår va det min svåger som hämtade barnen o han tog hem ALLT, extra kläder, överdragsbyxor o fleecejackor eftersom det skulle bli regn igår. Duktig han e. Det enda han glömde va Ellies cykelhjälm o Viras skor ;) Typ det enda jag behövde imorse, ha ha ha, men jag hade extra så det gjorde inget. Jag är väldigt tacksam över att han hjälpte mig och imponerad över hans tankesätt trots att han e man... ;)
Nu har jag även varit ute med hundarna o måste ge mig av till affären för att köpa det sista inför Emelies kals ikväll. Nästa vecka fyller hon 14 år!!!! o i helgen ska 2/6 till stockholm så vi får fira innan de åker, alltså ikväll. Det är önskemål om grillning med pommes o sen chokladpudding till efterrätt. Ganska enklet för min del så jag är nöjd med hennes val. Måste ju hämta ut hennes present som kom med posten igår oxå, är ganska så övertygad om att hon kommer tt bli såååå nöjd!
Ha en bra dag!
En fantastisk morgon!
Ja, den började kanske sisådär med att jag vaknade 7,45 o fick väcka Ellie som låg o trynade brevid mig i sängen. Sen var det bara att klä på oss, käka frukost o ge hundarna mat. Ellie är ju liksom ingen raket på morgonen så det var bara o svälja många gånger för att inte få ett utbrott sådär lagom stressad. Sedan skuttade vi ut i bilen och 8,40 va vi hos mamma o hämtade Vira, hon börjar 8,45... Men vi hann någorlunda iaf.
Väl hemma fick jag för mig att jag skulle ut o gå med hundarna. Drog på mig mina super pjuks och traskade iväg. Vi hamnade helt plötsligt på Magle våtmark och det är jag sååå glad för! Vilket fantastiskt ställe! Solen sken, grusväg kantad med grönska, dammarna fulla med svanar, änder och andungar, skog och fågelkvitter. Detta är sånt osm gör mig lyrisk att få uppleva mitt i stan. Vi gick i nästan en timme, 6037 steg! Så härligt och jag kände hur jag fylldes med kraft, energi och livsglädje! Det är livet att få ströva sådär!
Hundarna är ganska sletna nu o ligger utslagna på golvet o sover, känns bra i mattehjärtat att få gett dem iaf en go promenad idag. Tänker på hur vad grannarna ser när vi ger oss iväg. Ut traskar tre individer, fyllda med energi och spänst (?) ha ha ha, och hem kommer vi lufsandes. Hundarna med tungan i knävecken o jag haltandes med mina envisa skoskav. Jisses vilken syn... Som tur e jobbar väl de flesta så de slipper se händelseförloppet...
Här kommer iaf lite inspirerande bilder, åk dit! Det är verkligen en oas i stadsdjungeln. Har man hundar som gillar att jaga fåglar och äta fågelbajs modell större kan det vara lite tufft men som tur är gillar inte mina hundar något av det. Alla andbajs fick snällt ligga kvar på vägen... Ha en fortsatt bra dag, det ska jag försöka ha!
Hundarna ville dock inte posera även om jag försökte... De ville bara njuta av promenaden och inte sitta still...
Väl hemma fick jag för mig att jag skulle ut o gå med hundarna. Drog på mig mina super pjuks och traskade iväg. Vi hamnade helt plötsligt på Magle våtmark och det är jag sååå glad för! Vilket fantastiskt ställe! Solen sken, grusväg kantad med grönska, dammarna fulla med svanar, änder och andungar, skog och fågelkvitter. Detta är sånt osm gör mig lyrisk att få uppleva mitt i stan. Vi gick i nästan en timme, 6037 steg! Så härligt och jag kände hur jag fylldes med kraft, energi och livsglädje! Det är livet att få ströva sådär!
Hundarna är ganska sletna nu o ligger utslagna på golvet o sover, känns bra i mattehjärtat att få gett dem iaf en go promenad idag. Tänker på hur vad grannarna ser när vi ger oss iväg. Ut traskar tre individer, fyllda med energi och spänst (?) ha ha ha, och hem kommer vi lufsandes. Hundarna med tungan i knävecken o jag haltandes med mina envisa skoskav. Jisses vilken syn... Som tur e jobbar väl de flesta så de slipper se händelseförloppet...
Här kommer iaf lite inspirerande bilder, åk dit! Det är verkligen en oas i stadsdjungeln. Har man hundar som gillar att jaga fåglar och äta fågelbajs modell större kan det vara lite tufft men som tur är gillar inte mina hundar något av det. Alla andbajs fick snällt ligga kvar på vägen... Ha en fortsatt bra dag, det ska jag försöka ha!
Hundarna ville dock inte posera även om jag försökte... De ville bara njuta av promenaden och inte sitta still...
Girls night only!
Ikväll är det grabbkväll, vilket innebär att min kära man, min kära svåger och deras två kompisar roar sig på egen hand. Idag inleddes det med Emelies dansshow, minigolf och sedan middag och jag antar en o annan stänkare. Nu fick jag ett sms att det bär utomsockens ikväll, grabbarna ska inta Kristianstad! Skoj, även om jag undrar hur det ska gå för min kära man som INTE gillar utelivet.
Dessa kvällar innebär att jag o syster ägnar oss åt det vi gillar bäst, lagar enchiladas, dricker cola, käkar gottor, snusar o tittar på Johan Glans. Så även idag. Fast idag va planerna att det skulle bli en promenad med hundarna oxå eftersom vi ikväll va barnlösa. Det slutade dock med att jag fick åka till mamma med mediciner för Vira fick ett allergianfall o kunde knappt andas genom sin näsa, hon får panik av det där. Men inte ville hon stanna hos mormor, nej, hon åkte med mig hem. Hysterin var ett faktum och det blev en ganska tuff kväll med mycket hårda ord och mycket tårar från min lilla tös. Hur tacklar man när en 5 1/2 åring säger att hon vill dö så hon slipper sin täppta näsa, att hon vill riva hela huset för o slippa sin täppta näsa, att hon vill dra sönder sina kläder för att slippa sin täppta näsa... Dessutom kom hon ju på att jag kommer att dö en dag o då bröt hon ihop för det. Då skulle hon göra så att hon oxå dog. Usch, jag blir helt bölfärdig när hon bryter ihop sådär o pratar om något som jag absolut inte vill ens tänka på!
Vad ska jag göra? Har precis kollat på Johan Glans som sagt och han säger att han är säker på att det finns två olika sorters människor. Människor som stöter på problem o tänker, aha, ett problem, det ska jag ta tag i. Eller de som tänker, aha ett problem, jag tror jag lägger mig i fosterställning en stund så går det över... Jag tillhör oxå den sista kategorin. Ett problem, jag tror jag låtsas som om det inte finns så löser säkert någon annan det... Eller så finns det inte om jag ignorerar det tillräckligt.
Som imorgon, då är det simskola för Vira... Och jag känner i hela min kropp att jag verkligen inte vill dit! Då överför jag det på något sätt på Vira så att hon inte vill gå dit, praktiskt? Nej, fruktansvärt beräknande och oansvarigt, men sån e jag ibland...
Nu har älskade syster åkt hem, mamma har gått o lagt sig, Peter är nog inte riktigt pratbar i dessa tankar och min stora skatt ligger o trynar i sin säng. Det är nu alla dessa tankar kommer krypandes, just när jag inte har ngn att ventilera dem med! Hade inte min lilla höna sovit hos mormor så hade jag nog ringt... Men jag tror att jag ska gå o borsta tänderna o lägga mig i fosterställning o vänta på att alla funderingar och beslut ska ordna sig självt!
Lite vitsippor att lätta upp sinnet med, jag vet, pensionärsvarning, men vitsippor är vår och glädje på något sätt...
Dessa kvällar innebär att jag o syster ägnar oss åt det vi gillar bäst, lagar enchiladas, dricker cola, käkar gottor, snusar o tittar på Johan Glans. Så även idag. Fast idag va planerna att det skulle bli en promenad med hundarna oxå eftersom vi ikväll va barnlösa. Det slutade dock med att jag fick åka till mamma med mediciner för Vira fick ett allergianfall o kunde knappt andas genom sin näsa, hon får panik av det där. Men inte ville hon stanna hos mormor, nej, hon åkte med mig hem. Hysterin var ett faktum och det blev en ganska tuff kväll med mycket hårda ord och mycket tårar från min lilla tös. Hur tacklar man när en 5 1/2 åring säger att hon vill dö så hon slipper sin täppta näsa, att hon vill riva hela huset för o slippa sin täppta näsa, att hon vill dra sönder sina kläder för att slippa sin täppta näsa... Dessutom kom hon ju på att jag kommer att dö en dag o då bröt hon ihop för det. Då skulle hon göra så att hon oxå dog. Usch, jag blir helt bölfärdig när hon bryter ihop sådär o pratar om något som jag absolut inte vill ens tänka på!
Vad ska jag göra? Har precis kollat på Johan Glans som sagt och han säger att han är säker på att det finns två olika sorters människor. Människor som stöter på problem o tänker, aha, ett problem, det ska jag ta tag i. Eller de som tänker, aha ett problem, jag tror jag lägger mig i fosterställning en stund så går det över... Jag tillhör oxå den sista kategorin. Ett problem, jag tror jag låtsas som om det inte finns så löser säkert någon annan det... Eller så finns det inte om jag ignorerar det tillräckligt.
Som imorgon, då är det simskola för Vira... Och jag känner i hela min kropp att jag verkligen inte vill dit! Då överför jag det på något sätt på Vira så att hon inte vill gå dit, praktiskt? Nej, fruktansvärt beräknande och oansvarigt, men sån e jag ibland...
Nu har älskade syster åkt hem, mamma har gått o lagt sig, Peter är nog inte riktigt pratbar i dessa tankar och min stora skatt ligger o trynar i sin säng. Det är nu alla dessa tankar kommer krypandes, just när jag inte har ngn att ventilera dem med! Hade inte min lilla höna sovit hos mormor så hade jag nog ringt... Men jag tror att jag ska gå o borsta tänderna o lägga mig i fosterställning o vänta på att alla funderingar och beslut ska ordna sig självt!
Lite vitsippor att lätta upp sinnet med, jag vet, pensionärsvarning, men vitsippor är vår och glädje på något sätt...
Nu börjar det närma sig...
Har idag varit i Lund och pratat med läkarteamet som ska göra mig snygg o smal. Ha ha ha, nej, det går inte men de ska iaf hjälpa mig att tappa mina kilo som visat sig vara helt omöjliga att bli av med. Jag som trodde att jag var lat men i snart två år har jag ju vetat att jag har pco, ngn hormonrubbning som gör att jag har väldigt svårt att tappa i vikt men ökad risk för hjärt/kärlsjukdomar och diabetes. Så nu, efter förslag från diverse läkare, är jag inne i rullarna på en tjockisklinik i Lund.
På löpande band ringlar vi tjockisar i kö till kliniken. Fyller i lappar, träffar kirurgen, narkosläkaren och dietisten. Jag tycker själv att det är helt galet att så många tjockisar tar denna vägen istället för att sluta med de dåliga vanor vi oftast har. I mitt fall är det en medicinsk anledning för jag hade aldrig genomgått detta om jag varit helt frisk. Fast då hade jag ju inte heller sett ut som jag gör iofs...
Efter sommaren kommer jag alltså att infinna mig på kliniken, extremt duschad och extremt hott iklädd ett par stödstrumpor o ngn snygg sjukhusrock... Magen kommer att fyllas med luft och med hjälp av ngr små hål kommer det att stickas in instrument och knipsa av tunntarmen från magsäcken och sedan häftas på nedanför magmunnen med ngr klamrar. Sedan släpps luften ut igen och jag har ngr sår på magen. Kommer förmodligen att kräka som en liten magsjuk människa eftersom jag är så extremt känslig mot morfinpreparat. Ska upp o studsa o gå mkt för att komma igång och efter typ ett dygn så ska jag vara så pass bra så jag får bli hemskickad.
Väl hemma kommer jag att "dricka" med en tesked under ett par veckor för att sakta men säkert vänja min magen vid föda igen. Barnmatspure, kräm, youghurt, soppor osv. Detta kommer att bli en utmaning som jag vet att jag kommer att klara. Jag ska ju bli frisk! Jag vill leva och se mina barn växa upp och finnas tillhands för dem.
Innan jag kan läggas på bordet måste jag gå ner minst 8 kg, för att minska fettet runt/på levern. Så nu är det bye bye till extra gottor o easy tone ska på varje dag, kanske hela dagarna tom? Bara mitt förbannade skoskav vill läka... Har idag beställt modifast på nätet och ska dricka o käka soppor. Nu jäklar. Jag är hur taggad som helst!
Ska bara äta upp godisresterna, popcornen, bullarna o chipsen så jag inte blir frestad sen... :) Nej, jag bara skojjar, jag slänger skiten istället! Önska mig lycka till mina vänner, det kommer jag att behöva!
På löpande band ringlar vi tjockisar i kö till kliniken. Fyller i lappar, träffar kirurgen, narkosläkaren och dietisten. Jag tycker själv att det är helt galet att så många tjockisar tar denna vägen istället för att sluta med de dåliga vanor vi oftast har. I mitt fall är det en medicinsk anledning för jag hade aldrig genomgått detta om jag varit helt frisk. Fast då hade jag ju inte heller sett ut som jag gör iofs...
Efter sommaren kommer jag alltså att infinna mig på kliniken, extremt duschad och extremt hott iklädd ett par stödstrumpor o ngn snygg sjukhusrock... Magen kommer att fyllas med luft och med hjälp av ngr små hål kommer det att stickas in instrument och knipsa av tunntarmen från magsäcken och sedan häftas på nedanför magmunnen med ngr klamrar. Sedan släpps luften ut igen och jag har ngr sår på magen. Kommer förmodligen att kräka som en liten magsjuk människa eftersom jag är så extremt känslig mot morfinpreparat. Ska upp o studsa o gå mkt för att komma igång och efter typ ett dygn så ska jag vara så pass bra så jag får bli hemskickad.
Väl hemma kommer jag att "dricka" med en tesked under ett par veckor för att sakta men säkert vänja min magen vid föda igen. Barnmatspure, kräm, youghurt, soppor osv. Detta kommer att bli en utmaning som jag vet att jag kommer att klara. Jag ska ju bli frisk! Jag vill leva och se mina barn växa upp och finnas tillhands för dem.
Innan jag kan läggas på bordet måste jag gå ner minst 8 kg, för att minska fettet runt/på levern. Så nu är det bye bye till extra gottor o easy tone ska på varje dag, kanske hela dagarna tom? Bara mitt förbannade skoskav vill läka... Har idag beställt modifast på nätet och ska dricka o käka soppor. Nu jäklar. Jag är hur taggad som helst!
Ska bara äta upp godisresterna, popcornen, bullarna o chipsen så jag inte blir frestad sen... :) Nej, jag bara skojjar, jag slänger skiten istället! Önska mig lycka till mina vänner, det kommer jag att behöva!
Utan snus i tre dagar försmäktar jag på denna ö....
Ett av mina favorit Pippicitat. Och inte är det tre dagar jag försmäktat utan snus, snarare 19 tim 34 min o 56 sek.... Inte för att jag har koll ;) Jag saknar min lilla vän så vansinnigt mycket! Även om jag vet och känner att jag absolut inte behöver snusen för att överleva så sliter och drar nikotinet i mig och framkallar en oerhörd saknad som nästan är oöverkomlig. Jag sitter och laddar och är redo att köpa en dosa i affären men... ska jag det...
Hursom helst har jag snusat i 10 år nu tror jag... Dumt o börja när man e så gammal men det gjorde jag iaf. Har haft ngr perioder då jag haft uppehåll men har tvingat mig att börja igen. Det är oftast när jag ser vågen skena iväg som jag börjar snusa igen och då tappar jag lite iaf. O inga hål i tänderna har jag heller :) Så jag tror inte att det bara är dåligt o snusa.. .ha ha ha, klart det är men ändå.
Idag ska jag få reda på när jag ska göra min tjockisoperation och innan dess bör jag nog ha slutat helt att snusa. Så när snusen tog slut igår tänkte jag att det är likabra o se hur det går kanske? Tänk om jag o syster skulle ta tag i detta tillsammans, känns som att vi är lite dåliga förebilder för hela barnaskaran... Barn gör ju ändå inte som man säger utan som man själv gör... Det borde man tänka på lite oftare faktiskt. Vira är en riktig argbigga som blir lätt irriterad och arg och så säger hon att jag blir arg hela tiden. Det tycker såklart inte jag men kanske ligger det något i det, att det är från mig hon får det? Usch, hemska tanke.
Nej, nu ska jag åka o handla o hämta min lilla söta mamma o hämta töserna o sen iväg till Lund o träffa doktorerna. Då är det kanske snart dags o börja käka soppor o pulver, bläää, men det finns ju ett slut iaf...
Stralsundsloppet
Ikväll var det dags för lite samkväm på lilla hönans föskola. Vi samlades på gården och hade uppvärmning som fröknarna höll i. Förvånansvärt många hade slutit upp med tanke på vädret, kallt o bitvis regn. Alla barn var iklädda reflexvästar med nummerlappar. Sedan gick startskottet och iväg for vi. Ut i skogen och springa skulle vi ju! Vira sprang som en tok och Ellie med, i sin fart... Tur för oss lata föräldrar så springer hon ju inte så fort, vi kunde gå brevid och fick hålla henne i handen för hon e så vansinnigt snubblig just för tillfället.
Mitt på den lilla rundan i skogen var det vätskepaus och med jämna mellanrum stod det fröknar och hejjade på oss. Så roligt att de engargerar sig så mycket! Jag och Vira sprang nästan hela rundan, jodå, jag skumpade runt på rundan och det kändes faktiskt ganska bra. Jag blev förvånad över känslan av saknad då jag fick när jag kutade. Förr, i mitt liv innan barnen, sprang jag faktiskt varje morgon. Oavsett hur tidigt jag började så asade jag mig upp och sprang, i ur och skur. Inte så vansinnigt långt men ändå ca 3 km. Jisses vad duktig jag va ändå... Nu är jag glad om jag kommer ut en liten runda någon gång då och då.
Tillbaka till loppet... Vi började närma oss mål och hörde applåder och hejjarramsor. Jodå, där stod en fröken och presenterade alla som var på ingång i målet. Efter målgång åt vi vår picknick, kycklingsallad. Tjejerna åt så det sprutade ur öronen o sen gick vi inte till de andra. Vi va den enda familjen som valde att sitta ute... ha ha ha, såg nog ganska ensamt ut men det va skönt. Inne i rörelsehallen blev det nationalsången och medaljutdelning. Barnen ropades upp 4 och 4 och fick sina medaljer och applåder! Riktigt roligt och professionellt. Nöjda o glada gav vi oss av hemåt och hemma blev det ännu mer kycklingsallad! Som de åt!
Nu ligger de i sina sängar o trynar och jag kämpar emot det GIGANTISKA suget efter en kall snus, men jag har påbörjat operation avvänjning lite smått. Det går faktistkt inte bra alls, är bara sugen på ngt annat hela tiden! Usch, ångest och njutning på samma gång... Ja, ja, det går som det går...
Vira värmer upp
Ellie ville hellre gosa med pappa
Gott med mat efter en joggingtur
Mitt på den lilla rundan i skogen var det vätskepaus och med jämna mellanrum stod det fröknar och hejjade på oss. Så roligt att de engargerar sig så mycket! Jag och Vira sprang nästan hela rundan, jodå, jag skumpade runt på rundan och det kändes faktiskt ganska bra. Jag blev förvånad över känslan av saknad då jag fick när jag kutade. Förr, i mitt liv innan barnen, sprang jag faktiskt varje morgon. Oavsett hur tidigt jag började så asade jag mig upp och sprang, i ur och skur. Inte så vansinnigt långt men ändå ca 3 km. Jisses vad duktig jag va ändå... Nu är jag glad om jag kommer ut en liten runda någon gång då och då.
Tillbaka till loppet... Vi började närma oss mål och hörde applåder och hejjarramsor. Jodå, där stod en fröken och presenterade alla som var på ingång i målet. Efter målgång åt vi vår picknick, kycklingsallad. Tjejerna åt så det sprutade ur öronen o sen gick vi inte till de andra. Vi va den enda familjen som valde att sitta ute... ha ha ha, såg nog ganska ensamt ut men det va skönt. Inne i rörelsehallen blev det nationalsången och medaljutdelning. Barnen ropades upp 4 och 4 och fick sina medaljer och applåder! Riktigt roligt och professionellt. Nöjda o glada gav vi oss av hemåt och hemma blev det ännu mer kycklingsallad! Som de åt!
Nu ligger de i sina sängar o trynar och jag kämpar emot det GIGANTISKA suget efter en kall snus, men jag har påbörjat operation avvänjning lite smått. Det går faktistkt inte bra alls, är bara sugen på ngt annat hela tiden! Usch, ångest och njutning på samma gång... Ja, ja, det går som det går...
Vira värmer upp
Ellie ville hellre gosa med pappa
Gott med mat efter en joggingtur
