Fotbollskväll...
Idag har det inte blivit många minuter framför tv:n. Det är Barcelona-Chelsea på tv o Albin som blivit fotbollsfreaket själv har ockuperat tv:n på nedanvåningen. Själv har jag varit på ov o somnat tjejerna som faktiskt somnade hyfsat i tid ikväll. Men nu är jag nere efter ett lååångt samtal med min lilla mamma.
Jag känner att jag dör lite inombords när jag tittar på fotboll på tv, det är såååå tråkigt! Inte kan man skrika på domaren, inte kan man namnen på spelarna, inte luktar det svett, inte hör man ljudet av kraschade benpipor :) Ja, så var det iaf på min tid när vi slaviskt följde krigarna i Mala IF o allt ovanstående var ett faktum på dessa ängagängs matcher.
Men nu när jag sitter här vid datorn o knapprar lyssnar jag med ett halvt öra o känner plötsligt en konstig känsla av ro i själen. Kan verkligen kommentatorerna, ljudet av publiken o annat som ingår i en tv match påminna mig om min barndom så starkt? De få åren vi levde med en pappa i huset var lördagarnas tipsextra stående. En varsin Tom o Jerry påse till mig o syster o fotboll på tv:n. Saknar faktiskt det där plingandet som hördes då andra matchresultat pluppade upp i rutan. Det är liksom förknippat med pappa. Visst va vi ledsna för att vi inte fick titta på barnprogram den dagen då, men nu känner jag ändå att det var något visst med de där lördagarna.
Då pappa flyttat tillbringade vi oftast fredagarna med att pappa kom o hämta oss, åkte till platsen han skulle spela på, vänta på att de skulle byta om, vänta medans de värmde upp, tittade på matchen, väntade på att de skulle komma in i duschen, väntade på att de skulle duscha färdigt o sedan bar det av till mamma igen. Likadant på B-lags matcherna fast då fick vi oftast uppgifter som att fylla vattenflaskor, fylla i matchrapporter, springa med sjukvårdsväskan, koka kaffe, hämta läsk, vara linjedomare osv. Ändå följde vi med varje gång, lika glada för o träffa vår pappa trots allt vad det innebar. Det bästa va nog o åka på inomhusmatcher. Åka i bilen med pappa o lillasyster när det va mörkt o lyssna på musik. Sitta i den gamla idrottshallen i Kristianstad o höra gnisslet som skapades då de körde fötterna i mattan. Lukten, ljuden, känslan! Ja, jag saknar det fortfarande men vet att den känslan aldrig kommer igen. Allt är så nytt o modernt och det gamla kommer aldrig igen!
Nu blir det inte så mycket livematcher. Mala IF är inte som det var och jag tror inte att vi känner igen ens hälften av spelarna. Det är inte roligt längre... Jag får nöja mig med lite fotbollsljud på tv tror jag o det är helt ok det med... Men det är ändå alltid Mala IF i mitt hjärta. Så många minnen o känslor som förknippas med detta lag. Önskar dem all lycka till, även om vi inte kommer att följa det, det lär behövas...
Jag känner att jag dör lite inombords när jag tittar på fotboll på tv, det är såååå tråkigt! Inte kan man skrika på domaren, inte kan man namnen på spelarna, inte luktar det svett, inte hör man ljudet av kraschade benpipor :) Ja, så var det iaf på min tid när vi slaviskt följde krigarna i Mala IF o allt ovanstående var ett faktum på dessa ängagängs matcher.
Men nu när jag sitter här vid datorn o knapprar lyssnar jag med ett halvt öra o känner plötsligt en konstig känsla av ro i själen. Kan verkligen kommentatorerna, ljudet av publiken o annat som ingår i en tv match påminna mig om min barndom så starkt? De få åren vi levde med en pappa i huset var lördagarnas tipsextra stående. En varsin Tom o Jerry påse till mig o syster o fotboll på tv:n. Saknar faktiskt det där plingandet som hördes då andra matchresultat pluppade upp i rutan. Det är liksom förknippat med pappa. Visst va vi ledsna för att vi inte fick titta på barnprogram den dagen då, men nu känner jag ändå att det var något visst med de där lördagarna.
Då pappa flyttat tillbringade vi oftast fredagarna med att pappa kom o hämta oss, åkte till platsen han skulle spela på, vänta på att de skulle byta om, vänta medans de värmde upp, tittade på matchen, väntade på att de skulle komma in i duschen, väntade på att de skulle duscha färdigt o sedan bar det av till mamma igen. Likadant på B-lags matcherna fast då fick vi oftast uppgifter som att fylla vattenflaskor, fylla i matchrapporter, springa med sjukvårdsväskan, koka kaffe, hämta läsk, vara linjedomare osv. Ändå följde vi med varje gång, lika glada för o träffa vår pappa trots allt vad det innebar. Det bästa va nog o åka på inomhusmatcher. Åka i bilen med pappa o lillasyster när det va mörkt o lyssna på musik. Sitta i den gamla idrottshallen i Kristianstad o höra gnisslet som skapades då de körde fötterna i mattan. Lukten, ljuden, känslan! Ja, jag saknar det fortfarande men vet att den känslan aldrig kommer igen. Allt är så nytt o modernt och det gamla kommer aldrig igen!
Nu blir det inte så mycket livematcher. Mala IF är inte som det var och jag tror inte att vi känner igen ens hälften av spelarna. Det är inte roligt längre... Jag får nöja mig med lite fotbollsljud på tv tror jag o det är helt ok det med... Men det är ändå alltid Mala IF i mitt hjärta. Så många minnen o känslor som förknippas med detta lag. Önskar dem all lycka till, även om vi inte kommer att följa det, det lär behövas...
Ska vi grilla? Ja, grilla...
Igår em kom syster, Patrik o Lovalie o hälsade på. Patrik hade fler spel med sig till vårt upphottade wii o va lekfarbror mestadels av tiden. Jag, Emelie, syster o Lovalie tittade på datorn o spanade in lite fina kläder, som vanligt... Varför har man inte ett obegränsat klädkonto?
När Peter kom hem från årsmötet med Hand i hand började vi laga mat. Jag o Ellie snodde ihop en potatisgratäng med hjälp av syster (potatisskalaren) och Peter satte fyr i grillen. Det blev grillad kycklingfile, potatisgratäng, vitlöksstekta champinjoner o sallad. En utomordentligt god måltid. När vi käkat fortsatte barnen spela wii (Peter och Patrik inräknade) och vi andra satt mest och tittade på och suktade efter den gigantiska gottepåse som de hade med sig...
Emelie, Vira o Ellie tog sig upp till ovanvåningen för att titta på Kvällen e din, eftersom en av kvällens överraskningar var One Direction, det är typ det enda vi får höra om här hemma just nu... Emelie drillar Ellie så hon kan alla namn och de följer dessa småpaugar via nätet flera gånger om dagen.
När Ellie knoppat in blev det kortspel för oss andra, inte för Albin såklart för han sitter ju klistrad vid det där jäkla tvspelet dagarna i ända. Vira gjorde honom sällskap och vi tog oss igenom en aningen seg runda 500. Vet inte hur länge vi spelade, poängen var liksom inte riktigt på vår sida. Men tillslut korades en vinnare och kvällen till ära blev det... JAG!!!!
Det är så härligt när våren o sommaren börjar komma. Man grillar lite, har ngt tillbehör o njuter av värme, smak och god dryck ( i mitt o systers fall cola, herrarna dras till starkare drycker). Längtar tills helgerna är så pass lediga att dessa ritualer kan utföras i husvagnen istället. Men med konfirmationsstuderande, dansande, elhockeytränande barn blir det inte mkt tid till att ta sig ut till husvagnen de helger de är här...
Just nu är det matlagning igen... så tröttsamt, men idag ser jag fram emot att få sätta tänderna i en egenhändigt tillagad fiskgratäng. Det är inte fel alls! Ska bli riktigt gott, väntar bara på att Peter ska bli klar med fatkureringen så han kan ge sig iväg o posta ngr fakturor och köpa med sig dill hem så vi kan slutföra gratängen. Det andra är någorlunda klart. Blir till o steka ngr prinskorvar till Vira eftersom hon inte tål fisk o sen får jag väl laga lite mat som Peter kan ha med sig i veckan, för första gången sedan vi träffades på 7 år ska han ut o köra fjärrkörning, dvs köra runt i hela Sverige med olika mål, äker på måndag morgon och kommer hem fredag kväll. Tur det bara är någon gång då och då, fast man hade väl vant sig vid det också. Så i veckan är det jag o tjejerna! Vi ska spela wii hela em/kvällarna tills vi stupar i säng utan att någon behöver ha någon åsikt om det eller bestämma något annat. Det känns ju ganska bra :)
När Peter kom hem från årsmötet med Hand i hand började vi laga mat. Jag o Ellie snodde ihop en potatisgratäng med hjälp av syster (potatisskalaren) och Peter satte fyr i grillen. Det blev grillad kycklingfile, potatisgratäng, vitlöksstekta champinjoner o sallad. En utomordentligt god måltid. När vi käkat fortsatte barnen spela wii (Peter och Patrik inräknade) och vi andra satt mest och tittade på och suktade efter den gigantiska gottepåse som de hade med sig...
Emelie, Vira o Ellie tog sig upp till ovanvåningen för att titta på Kvällen e din, eftersom en av kvällens överraskningar var One Direction, det är typ det enda vi får höra om här hemma just nu... Emelie drillar Ellie så hon kan alla namn och de följer dessa småpaugar via nätet flera gånger om dagen.
När Ellie knoppat in blev det kortspel för oss andra, inte för Albin såklart för han sitter ju klistrad vid det där jäkla tvspelet dagarna i ända. Vira gjorde honom sällskap och vi tog oss igenom en aningen seg runda 500. Vet inte hur länge vi spelade, poängen var liksom inte riktigt på vår sida. Men tillslut korades en vinnare och kvällen till ära blev det... JAG!!!!
Det är så härligt när våren o sommaren börjar komma. Man grillar lite, har ngt tillbehör o njuter av värme, smak och god dryck ( i mitt o systers fall cola, herrarna dras till starkare drycker). Längtar tills helgerna är så pass lediga att dessa ritualer kan utföras i husvagnen istället. Men med konfirmationsstuderande, dansande, elhockeytränande barn blir det inte mkt tid till att ta sig ut till husvagnen de helger de är här...
Just nu är det matlagning igen... så tröttsamt, men idag ser jag fram emot att få sätta tänderna i en egenhändigt tillagad fiskgratäng. Det är inte fel alls! Ska bli riktigt gott, väntar bara på att Peter ska bli klar med fatkureringen så han kan ge sig iväg o posta ngr fakturor och köpa med sig dill hem så vi kan slutföra gratängen. Det andra är någorlunda klart. Blir till o steka ngr prinskorvar till Vira eftersom hon inte tål fisk o sen får jag väl laga lite mat som Peter kan ha med sig i veckan, för första gången sedan vi träffades på 7 år ska han ut o köra fjärrkörning, dvs köra runt i hela Sverige med olika mål, äker på måndag morgon och kommer hem fredag kväll. Tur det bara är någon gång då och då, fast man hade väl vant sig vid det också. Så i veckan är det jag o tjejerna! Vi ska spela wii hela em/kvällarna tills vi stupar i säng utan att någon behöver ha någon åsikt om det eller bestämma något annat. Det känns ju ganska bra :)
Go natt herr Luffare..
Eller go natt mina barn är det ju meningen att det ska handla om. Jag förstår verkligen inte hur svårt det ska vara att få in de där läggningsrutinerna! Vi har varit väldigt noga med att, från början när barnen va små, ha fasta kvällsrutiner. Kvällsmat, bolibompa, tänderna, saga o go natt. Det har fungerat alldeles utmärkt tills de nått ca 3 års ålder. Samma rutiner men ack så envisa barn. Vi gjorde misstaget att ligga en stund hos Vira när vi läst saga. Bara så att hon somnade o sen smyga ut igen. Jisses vad långrandigt det blev år efter år o vi lovade att ALDRIG göra om det misstaget med Ellie. Var e vi nu? Jodå, liggandes i Ellies säng när hon ska sova.
Vi resonerade som så att det är bättre att ligga i sängen hos dem i 10 minuter än att springa ovanvåningen runt i 2 timmar varje kväll. Kvällen började pedagogiskt med ett go natt, leda tillbaka, inte säga ngt, leda tillbaka, leda tillbaka, irrritation på hög nivå, förklaring, leda tillbaka 100 ggr till o det slutade med en hysterisk mamma med panik för att de inte somande o lessna barn för att deras mamma va ledsen...
När Vira fyllde 6 år, alltså för ett halvår sedan, kände jag bara att nu får det va bra! Vi har försökt allt, läst alla olika metoder, den ena vidrigare än den andra så jag bara sa att nu är det bra! Det tog måååånga veckor men nu ligger hon faktiskt o somnar själv i sin säng på kvällen. Lite fix o don o många saker hon MÅSTE berätta eller lämna men det brukar ta ca 20 minuter innan hon kommer till ro.
Husvagns nattningen förra helgen fick ett kaosartat slut med både ledsen Ellie o ledsen mamma. Så nu har operation sova själv påbörjats även där. Att man kan vara så rädd, livlig, pratsam, arg, ja hela registret innan man ska sova är helt ofattbart. Vad är det för fel med go natt kram/puss, lägga sig tillrätta, blunda o vila. Det verkar helt orealistiskt i denna 4 årings värld. Jag blir så vanisnnigt stressad!
Dessutom kommer de släpandes in till mig varje natt o jag tror inte Peter sovit i sin säng en hel natt sedan Vira va 1 1/2 år... Det känns inte ok o jag känner mig aningen uppgiven o mottager tips mer än gärna!
Men så här e det inga problem o sova om man heter Ellie...
O så här kan man oxå sova om man heter Vira... :)
Men mina älskade tjejer, prova det här på kvällen oxå!!!!
Högre än alla himlar...
Det bästa med att vara sjuk är att man kan ligga o läsa en bok utan dåligt samvete, för det är det enda man orkar... Idag har jag gjort det, eftersom tjejerna varit på dagis/skola. När jag väntade på att Vira skulle opereras och på uppvaket började jag på en ny bok, "Högre än alla himlar" av Louise Boije af Gennäs. Jag har aldrig läst någon bok av henne så det var med spänning och förväntan jag la ner boken i kassen vid bokrean på Maxi. Nu har jag läst de 424 sidorna och känner mig, som vanligt, lite tom utan karaktärerna i boken. Oftast när jag läser lever jag mig in i boken och kan se personerna framför mig, hör hur de låter, känner deras tankar och känslor, längtar efter att få se vad som ska hända mer med dem. Men när boken avslutas känns det lite tomt...
Just denna boken handlar om sex individer:
Victor, en börsmäklare som lever ihop med Sanna, en författare. De bor i en lägenhet i Norra Mälarstaden (?) och har ett sommarhus i Falsterbo. Pella är Victors kusin, en terapeut som är gift med Stefan, jobbar på miljöverket, och deras två barn bor på Lidingö. Liv är Stefans syster, en skådespelare utan roller som lever ett ganska snålt liv i sin etta på söder och Jalle, Victors barndomsvän, jobbar på UD och bor på Östermalm med en älskare på Manhattan.
Man får följa deras diskussioner, åsikter och händelser i livet. En riktigt bra bok tycker jag och ska snarast ge mig ut på jakt efter fler böcker i eftersom det är en triologi. Ska bli spännande o se vad som händer!
Väcktes en hel del avundsjuka av deras välmående, ett sådant där liv man själv vill leva men som jag tvivlar på är möjligt i det verkliga livet. Eller är det bara för att jag är en sån bitter och negativ människa? Men som jag törstar efter de där känslorna som speglas i boken. Att ta vara på dagen, utnyttja varje tillfälle för att få ut ngt gott. Hantera jobb, barn, karriär, socialt liv med bravur samtidigt som de tankat energi och är så väldigt utvilade och energiska. Jag vill också köpa en gård någonstans och restauera till ett äkta Carl Larsson motiv, jag vill också cykla ner till den härliga stranden, ta ett morgondopp, cykla och köpa färskt bröd för att avnjuta på en solig veranda. Komma tillbaka efter semestern solbränd och full av energi.
Nej, nu ska jag tanka energi av att titta på mina ljuvliga små troll som spelar mario cart, helt harmoniska med endast snälla och uppmuntrande ord att säga varandra. Njuta av att se dem titta på varandra fyllda med kärlek, hur de tröstar varandra och peppar varandra i spelets gång... I mitt verkliga liv innebär detta att jag försöker medla mellan mina vildar som skriker, svär, spottar och fräser åt varandra och ska plocka upp en grillborste som Ester gjort ett tappert försök att käka upp, aningen hårdsmält skulle jag tro...
Just denna boken handlar om sex individer:
Victor, en börsmäklare som lever ihop med Sanna, en författare. De bor i en lägenhet i Norra Mälarstaden (?) och har ett sommarhus i Falsterbo. Pella är Victors kusin, en terapeut som är gift med Stefan, jobbar på miljöverket, och deras två barn bor på Lidingö. Liv är Stefans syster, en skådespelare utan roller som lever ett ganska snålt liv i sin etta på söder och Jalle, Victors barndomsvän, jobbar på UD och bor på Östermalm med en älskare på Manhattan.
Man får följa deras diskussioner, åsikter och händelser i livet. En riktigt bra bok tycker jag och ska snarast ge mig ut på jakt efter fler böcker i eftersom det är en triologi. Ska bli spännande o se vad som händer!
Väcktes en hel del avundsjuka av deras välmående, ett sådant där liv man själv vill leva men som jag tvivlar på är möjligt i det verkliga livet. Eller är det bara för att jag är en sån bitter och negativ människa? Men som jag törstar efter de där känslorna som speglas i boken. Att ta vara på dagen, utnyttja varje tillfälle för att få ut ngt gott. Hantera jobb, barn, karriär, socialt liv med bravur samtidigt som de tankat energi och är så väldigt utvilade och energiska. Jag vill också köpa en gård någonstans och restauera till ett äkta Carl Larsson motiv, jag vill också cykla ner till den härliga stranden, ta ett morgondopp, cykla och köpa färskt bröd för att avnjuta på en solig veranda. Komma tillbaka efter semestern solbränd och full av energi.
Nej, nu ska jag tanka energi av att titta på mina ljuvliga små troll som spelar mario cart, helt harmoniska med endast snälla och uppmuntrande ord att säga varandra. Njuta av att se dem titta på varandra fyllda med kärlek, hur de tröstar varandra och peppar varandra i spelets gång... I mitt verkliga liv innebär detta att jag försöker medla mellan mina vildar som skriker, svär, spottar och fräser åt varandra och ska plocka upp en grillborste som Ester gjort ett tappert försök att käka upp, aningen hårdsmält skulle jag tro...
Host, snörvel, spott o fräs
Idag känner jag mig lite som en man, en ynklig förkyld man. Jag avskyr att vara förkyld. Jag blir så matt, trött, orkeslös, på dåligt humör o värst av allt... ynklig. Det är så vansinnigt synd om mig när jag är förkyld. Flåsar som en flodhäst när jag rör mig mer än en meter åt något håll, kan bara andas med öppen mun eftersom näsan är full av snor, sticker i näsan o ögonen tåras för att man har ett par hundra nysningar på gång men som inte riktigt vill komma ut. Tung i huvudet, fryser, svettas ja, hela registret.
Idag har Ellie varit hemma, hon e ju ledig på tisdagar, och skolbarnen skulle iväg så det var bara o asa sig upp vid halv sju. O vad jag skulle velat ligga kvar i sängen ett par timmar till. Det sägs ju att en förkylning ska vilas bort men hur ska man kunna göra det med en bunke ungar, tvätt, disk, matlagning o en koloni dammråttor på golvet? Klart man inte kan, kanske därför man som vuxen är förkyld ganska länge?
Nu är jag iaf hemma själv en stund, tjejerna blev hemringda till mormor, Albin e i skolan o ska till fritidsgården efter, Emelie e i skolan men klarar sig själv. Jag ligger nerbäddad i soffan o har fastnat framför en seg film från 19oo-frösihjäl men visst är Elvira Madigan en film man borde se eller? Den har snart varat i en timme o jag förstår inte rikgtigt vad handlingen är ens... Kan säga att det är inte lika mkt action i filmer från sent 60-tal som det är nu...
Snart kommer väl luarna hem o det ska lagas mat. hade det inte varit så onyttigt o hutlöst dyrt med den där hämtmaten hade jag beställt utan o tveka men ikväll blir det hemmagjord "thaimat" o det går lika bra det. Wokgrönsaker, kycklingfile o äggnudlar med lite sweetchilisås o kinesisk soja. Det blir gott det!
Lite så här ser jag ut idag...
Besök hos älskade mormor!
I förra veckan ringde min mormor o fnissandes ställde frågan vart hennes påskpynt var. Då kan man ju undra varför jag skulle veta det!? Men i höstas tog vi äntligen tag i en röjjning av hennes vind, hon o jag, o då rensades och organiserades det. Kanske lite för mycket eftersom hon inte hittar sina grejjer ;)
Jag har dessvärre inte haft möjlighet att åka hem till henne förrän idag, eftersom vi haft de stora barnen, jobb och annat som satt käppar i hjulen. Men i em åkte jag, mamma o Ellie dit. Innan vi åkte va jag inom blomsteraffären och köpte en jättefin korg med diverse vårblommor o lite påskfjädrar som hon såklart tyckte va så levandes grann. Tänk att det känns så bra o hur lätt det är att göra min mormor glad!
Vi gick upp på vinden mesamma, men det var lönlöst sa hon, eftersom hon redan tittat överallt! Jag tog en låda men det va alla hennes kalendrar, sparade huuur länge som helst. Nästa kartong jag tittade i såg väldigt gul ut... jodå, där va påskpyntet! Vi var på vinden i ca 35 sekunder innan jag hittade den! Den stod lite lurigt i garderoben vi satt upp där och det blev blandade känslor. Hon blev glad för att jag hittade den samtidigt som hon blev arg, frustrerad och kände sig dum för att hon inte själv hittat den o trott att vi slängt den av misstag. Stackars mormor... Men jag sa ju till henne innan vi kom, att man kan leta hur länge som helst själv o så kommer någon annan o vips hittar någon det som söks.
Det blev också lite mellanmål, naturligtvis mackor med mormors köttbullar, de godaste som finns! Sen hamnade vi som vanligt i bokhyllan med album. Idag blev det att titta på när Ellies gamlemormor var ung och hennes mormor va bebis. Det är konstigt det där tycker Ellie... att mormor varit en bebis liksom. Jag tog fram mobilkameran o fotade lite bilder i hopp om att kunna framkalla själv till min, tänkta, gigantiska familjevägg.
När jag va liten va det väldigt poppis o åka till mormor. Hon jobbade i affär och på fredagar hade hon hand om frukt/grönsaks försäljning på ett inbyggt torg utanför affären. Torsdagar va hon ledig så på lov blev det ofta att mormor kom o hämtade mig på onsdag kväll, sen gjorde vi något skoj på torsdagen och så följde jag med henne på jobbet på fredagen.
Vi brukade gå till "Kimman" kemikalikeaffären i Önnestad, o köpa bokmärken. Sen gick vi hem o klippte, klistrade, gjorde egna tidningar osv osv. Vi spelad också mycket kort, drack te, kollade i album, gick till kyrkogården och gjorde fruktsallad i den mörkgula plastskålen. Hur gammal jag än va, tom när jag var 20 år o sommarjobbade i Kristianstad, sov jag hos henne ibland o hon satt alltid uppe när jag kom hem. Varje morgon hörde hon när man började vakna till liv o då satte hon in teét i micron o hade brett mackor så allt va klart när man kom upp :)
En gång när vi skulle till Krstd dagarna blev det så, av någon konstig anledning, att jag o mina kompisar sammanstrålade hos mormor o hade förfest light. Det tyckte både vi o hon va roligt, hon e så rolig o lätt att vara med.
Här kommer några smakprov på allra finaste mormor o allra finaste mamma. Vad skulle vi gjort utan dessa fantastiska varelser. De ställer alltid upp och man kan alltid prata med dem om vad som helst. Skoj, allvar, sorg, problem, lycka, minnen och glädje. Jag är så tacksam och glad för att få ha dem så nära!
Min fina, fina mormor tidigt 50-tal...
Älskade mamma när hon va 3-4 år...
Jag har dessvärre inte haft möjlighet att åka hem till henne förrän idag, eftersom vi haft de stora barnen, jobb och annat som satt käppar i hjulen. Men i em åkte jag, mamma o Ellie dit. Innan vi åkte va jag inom blomsteraffären och köpte en jättefin korg med diverse vårblommor o lite påskfjädrar som hon såklart tyckte va så levandes grann. Tänk att det känns så bra o hur lätt det är att göra min mormor glad!
Vi gick upp på vinden mesamma, men det var lönlöst sa hon, eftersom hon redan tittat överallt! Jag tog en låda men det va alla hennes kalendrar, sparade huuur länge som helst. Nästa kartong jag tittade i såg väldigt gul ut... jodå, där va påskpyntet! Vi var på vinden i ca 35 sekunder innan jag hittade den! Den stod lite lurigt i garderoben vi satt upp där och det blev blandade känslor. Hon blev glad för att jag hittade den samtidigt som hon blev arg, frustrerad och kände sig dum för att hon inte själv hittat den o trott att vi slängt den av misstag. Stackars mormor... Men jag sa ju till henne innan vi kom, att man kan leta hur länge som helst själv o så kommer någon annan o vips hittar någon det som söks.
Det blev också lite mellanmål, naturligtvis mackor med mormors köttbullar, de godaste som finns! Sen hamnade vi som vanligt i bokhyllan med album. Idag blev det att titta på när Ellies gamlemormor var ung och hennes mormor va bebis. Det är konstigt det där tycker Ellie... att mormor varit en bebis liksom. Jag tog fram mobilkameran o fotade lite bilder i hopp om att kunna framkalla själv till min, tänkta, gigantiska familjevägg.
När jag va liten va det väldigt poppis o åka till mormor. Hon jobbade i affär och på fredagar hade hon hand om frukt/grönsaks försäljning på ett inbyggt torg utanför affären. Torsdagar va hon ledig så på lov blev det ofta att mormor kom o hämtade mig på onsdag kväll, sen gjorde vi något skoj på torsdagen och så följde jag med henne på jobbet på fredagen.
Vi brukade gå till "Kimman" kemikalikeaffären i Önnestad, o köpa bokmärken. Sen gick vi hem o klippte, klistrade, gjorde egna tidningar osv osv. Vi spelad också mycket kort, drack te, kollade i album, gick till kyrkogården och gjorde fruktsallad i den mörkgula plastskålen. Hur gammal jag än va, tom när jag var 20 år o sommarjobbade i Kristianstad, sov jag hos henne ibland o hon satt alltid uppe när jag kom hem. Varje morgon hörde hon när man började vakna till liv o då satte hon in teét i micron o hade brett mackor så allt va klart när man kom upp :)
En gång när vi skulle till Krstd dagarna blev det så, av någon konstig anledning, att jag o mina kompisar sammanstrålade hos mormor o hade förfest light. Det tyckte både vi o hon va roligt, hon e så rolig o lätt att vara med.
Här kommer några smakprov på allra finaste mormor o allra finaste mamma. Vad skulle vi gjort utan dessa fantastiska varelser. De ställer alltid upp och man kan alltid prata med dem om vad som helst. Skoj, allvar, sorg, problem, lycka, minnen och glädje. Jag är så tacksam och glad för att få ha dem så nära!
Min fina, fina mormor tidigt 50-tal...
Älskade mamma när hon va 3-4 år...
Extreme makeover
Så sitter man här igen.... Fast i viktfällan! Alla vet ju att jag alltid varit en "tjockis", ibland lite mer o sällan lite mindre. Jag är som jag är, en stor kvinna, både lång och kraftig. Kraftig benstomme kan man ju skylla på men det håller inte i det långa loppet är jag rädd.
När jag gick i förskolan, alltså 6 år gammal, blev jag nog kallad "fläskberget" första gången. Så ledsen jag blev! Först förstår man inte riktigt vad som menas men när det når hjärnan når det även hjärtat och dessvärre stannar det på båda ställen väldigt, väldigt länge. Jag kan inte påstå att jag blivit direkt mobbad men visst har det kommit gliringar både som barn, tonåring och vuxen. Att man inte ska få vara som man är utan att någon ska påpeka det? Allt från barn, fyllon, tonåringar, barnmorskor, alla anser de sig ha rätten att "upplysa" mig om det jag så innerligt vill dölja, även för mig själv.
För 8 år sedan mådde jag väldigt dåligt känslomässigt och psykiskt, vilket resulterade i ett kraftigt behov av träning och det blev -35 kg på vågen. Jag va aldrig smal men mindre tjock och omgivningen slutade aldrig att berömma mig och berätta hur roligt det var för mig att ha tappat så många kilon. Men ingen tänkte på varför jag gått ner i vikt, va det så jävla roligt egentligen? Jag mådde skit och ville helst inte leva... Men jag hade ju gått ner jättemycket i vikt, o det va väl huvudsaken????
Efter en nackskada, två barn och diverse krämpor sitter jag här, tjockare än någonsin känns det som. Träning fungerar sådär, kan inte röra mig på ett tag efter ett pass men jag mår ju så mkt bättre när jag rört på mig. I höstas var jag så väldigt nära att göra en gastic bypass, som ni kan läsa i tidigare inlägg, men ångrade mig. Nu ångrar jag nästan mig igen!
Överallt blir jag påmind om hur man "ska" se ut. Är det inte i tidningar så är det på tv och just nu, av mina barn! De är 6 och 4 år och tycker att det är så urfult att vara tjock. Alltså tycker de att deras mamma, jag, är urful!? Det skär i hjärtat för jag vill ju vara den som de tycker e finast i världen!
Just nu suger jag i mig diverse program, Biggest loser, Extreme makeover weightloss, Du är vad du äter, GI recept, LCHF recept, Viktväktarna, Herbalife - you name it. Vad händer? Inte mycket, jag blir väldigt taggad men också väldigt sugen på allt jag inte ska/får äta. Just nu är det mycket knäckebröd, frukt och bantningspiller stora som fiskpinnar. Jag behöver verkligen ut o motionera men kroppen stretar emot och det finns alltid något annat jag prioriterar mer än mig själv.
Jag vill inte göra någon "tjockis"operation men vet inte riktigt hur jag ska klara det själv, eftersom jag uppenbarligen inte mår lika dåligt som tidigare. Jag vill vara stolt över mig själv. Tycka att jag duger och att mina barn, min man o min familj är stolta över mig och hur jag ser ut. Ändå ser jag bara en heffaklump i spegeln och får fruktansvärd prestationsångest över alla inslag hur folk gått ner extremt mkt i vikt, tränar regelbundet och är så fantastiskt lyckliga o pigga.
Jag behöver känna att jag gör det för min skull och inte för andras, så nu är det bara att bryta den här onda cirkeln, sluta spela martyr o ge sig ut i terrängen!!!! Innan det är försent...
