Stress, stress, stress
Sitter just nu med färg i håret, tvätt i maskinerna o tittar ut över mitt ostyriga huslandskap. Är sugen på att åka ut till Ivö med syster o Patrik redan ikväll men kommer jag att hinna packa o grejja innan de ska åka? Behöver upp till stan o köpa nya underkläder eftersom 3 av mina 5 bh:ar gått sönder de senaste veckorna. Skulle oxå vilja ha en ny klänning till midsommar o måste hämta ut Viras nya allergimedicin. Trixet e bara att om en timme ska jag hämta pojken jag börjat vara avlastare för och sedan ska vi hämta tjejerna o åka o plocka jordgubbar. Hmm... hur ska jag få ihop detta? Jag vill så gärna att allt ska vara lugnt o harmoniskt o mysigt men det slutar alltid med att jag försöker för mkt så det slutar i prestationsångest för min del!
Hela fm har jag suttit i tfn o blivit slussad hit o dit. Först med min navel och vad de ska göra åt den sen efter att få ta ett blodprov o se om jag är bärare på SMA. Bara det är ju en stress...
Nej, nu ringer klockan o nu e jag svart som natten igen o vänta, nu hinner jag kanske upp en snabbis på stan! Yehooo! :)
Ha en riktigt bra midsommar om jag inte hinner önska Er det innan det är dags. I min värld är det redan imorn men jag ska försöka inse verkligheten...
Aahhhh....
När Emelie o Albin va små lekte vi ofta skönhetssalong, min favoritlek! Emelie ville sminka o tvätta o massera ansiktet medans Albin, som var helt bestatt av fötter under en period, killade mig på fötterna. Sämre lek fick man leta efter! Men det va längesen. När jag flyttade in till familjen Håkansson va Emelie 7 år o Albin 5 år... Idag fyller Albin 12 år!!!! Jisses, det är helt galet! Denna lilla paug som man bar runt på är idag en stooor kille! Nu är han inte lika intresserad av att killa mig under fötterna ;) däremot är han väldigt intresserad av datorer o tv-spel! Vi firade honom i söndes med cheesecake, sockerbullar och ett PS3. Barnen brukar få välja själva vad de vill bjuda på o Albin valde cheesecake, jag tog ett eget initiativ o blandade i hackad dajm i en o jordgubbar i en, de blev fantastiskt goda om jag får säga det själv och det får jag ju, e ju min blogg ;)
Albin gick för tre veckor sedan genom en stor och svår operation, en steloperation av ryggraden. Detta är en op som alla barn med hans sjukdom genomgår och vi fasade för det värsta. Men håll i hatten, det har gått väldigt bra! Redan efter 10 dagar fick han komma hem och det har inte alls varit så många tårar som vi trodde. Han är verkligen duktig på o ta sin medicin o bita ihop i smärtsamma situationer. För det blir det. Det är ganska tufft o reda allt man ska nu, han är väldigt bräcklig och fel läge i ryggen gör väldigt ont på honom. Man blir lite halvstressad och supersvettig när man ska fixa allt så fort som möjligt o så smärtfritt som möjligt, men det går. Vi hade väntat oss en sängliggande paug och ansökt om dubbel assistans men det sistnämnda behövs nästan inte alls. Det är vid dusch o nr 2 man behöver vara två och det går ganska bra att parera det till när en assisstent är här eller när Peter e hemma. Skönt att han känner sig så trygg med mig och litar på mig så vi kan vara själva vissa dagar, utan en assisstent som håvar in pengar för att sitta o spela tv spel...
Nu ska jag gå o tejpa mina fötter o kränga på mina easy tone, ännu en inskolning av mina tassar i dessa fantastiska skor. Det ska bli skönt o gå en runda...
Här ser ni en glad o nöjd Albin, grattis på födelsedagen!
Två lösningar hade varit guld!
Hmmm, vet inte om det är ngn som läser denna sidan men det är skönt att få skriva av sig ibland. Just nu är klockan 22.12 och jag känner mig ganska uppgiven över mitt liv... Har två ganska aktuella problem som behöver en lösning så fort som möjligt för att göra mitt liv lite lättare, eller roligare kanske. Finns massor av saker jag skulle behöva/vilja ta tag i men det kräver oftast lite mer. Jag har världens goaste ungar och världens goaste hundar men lösningarn handlar just om dessa fyra varelser.
Barnen... har även ikväll haft en nattning på över 1 timme, ikväll mellan 21-22! Nu är ju kvällen nästan slut för en sleten morsa som mig... Jag vet att jag får skylla mig lite själv som vant mina barn att somna med en förälder i sängen men jag har resonerat som så att hellre ligga där i 10 minuter o de somnar gott än o sitta utanför i 50 minuter med ledsna o hysteriska barn i sina sängar. Jag önskar så att jag vant dem vid saga, gonatt o sen somna själva, trygga i sina egna sängar. Det är helt ok i detta huset att komma in till mamma o pappa om man vaknar på natten men just nattningarna nu tar väldigt mkt energi o tålamod. Vill inte att de ska somna med en irriterad o halv förbannad morsa färskt i minnet...
Just nu ser våra nattningar ut såhär, bolibompa eller lek ute till 18.45, tandborstning, saga o sova senast 19.15. Detta har fungerat bra ett tag men nu ska det kissas, dricka, snurra runt, dansas, grejjas, klias osv osv osv. Och det är bara jag som ska lägga dem! Jag blir galen! Och en hel del kvällar blir det så att det är just jag som ska lägga båda två för att Peter gör ngt annat och de kvällarna blir helt galna o slutar oftast med att jag bryter ihop.
Jag vill läsa saga, säga gonatt o gå ut i soffan utanför tösernas rum o läsa en bok, få lite egentid i min smak. Suck, jag måste ta tag i det där. Ett par kvällar med hysteri o gråt kanske är det som krävs...
Hundarna... Smilla är en riktig gammeltacka som vi varit väldigt bortskämda med. Tuggar inte på ngt och är genomsnäll. Men hennes skällande på allt o alla och även ingenting utanför tomten gör mig galen! Har försökt o klappa o berömma henne för att hon vaktar, sprutat vatten på henne, avleda henne, köpt en antiskalldosa osv men ingenting hjälper! Ska jag behöva köpa ett halsband som ger elektriska stötar? (skämt, skulle jag aldrig göra såklart)
Ester däremot skäller inte ett dugg, hon har nog bara skällt en gång i sitt liv. Däremot går det ju inte o lämna henne ensam i två minuter utan att hon tuggar på en sko, plastburkar, pappkartonger, påsar, muggar, nerfesna trosor från tvätten, barbiedockor osv. Har även här försökt att begränsa hennes utrymme med kompostgaller, grindar osv. Gallerna mejjar hon ner som en annan bulldozer o grinden på ov hoppar hon över, ner i trappan vilket är helt livsfarligt! Stänga in henne i ett rum är helt uteslutet eftersom det hade resulterat i ett stort hål i dörren. Peter pratar om hundgård men jag vet inte... Spelar ingen roll om hon har strosat ute på tomten eller om jag haft henne i skogen i två timmar och spårat, nosat, sprungit o hoppat. Detta stressar o begränsar mig väldigt mkt. Nu har det varit lungt i två veckor men det är ju bara för att hon haft sin tratt på sgi, för att inte slicka på såret. Funderar på att ha tratten på alltid men då kan hon ju inte dricka o jag tycker det är lite otäckt om hon skulle fastna i ngt när jag inte e hemma. Likadant o ge henne ett ben att tugga på underhåller men då nojjar jag för att hon ska sätta i halsen...
Ja, som sagt, tips mottages gärna. Eller skit samma, jag behövde bara få det ur mig. Det blir säkert bra... Nu är som sagt kvällen slut o bingen väntar. Imorgon är det en ny dag med tuggande, skällande o nattning... Hoppas det vänder bara sådär!
5/6 2004
Hemresan skedde alltså med taxi, mycket ovanligt för en snåljåp med kommunlön som jag. Mannen som körde taxin kände jag sedan innan. Vi satt och pratade lääääänge den natten och det slutade med en övernattning. Dagen efter undrade jag vad jag skulle med den frånskilda tvåbarnspappan men det vet jag nu...
Nu vet jag att den där frånskilda tvåbarnspappan skulle bli pappa till mitt första barn. Han var den som friade till mig med popcorn på köksbordet. Han var den jag lovade att älska i nöd och lust tills döden skiljer oss åt. Han var den som skulle bli pappa till mitt andra barn och den man jag delar vardag och helg med, glädje och sorg, skratt och gråt.
Idag, sju år senare, är jag så otroligt lycklig att jag drack den där spriten, att han vågade sms:a den där gången och att jag erbjöd honom sovplats den där tidiga morgonen. Jag är så lycklig för att jag får dela varje dag med denna man och att jag får känna en samhörighet med honom som jag aldrig kännt för någon tidigare (förutom mamma o syster såklart) Jag är så lycklig för att jag fått bära hans barn och att de delar våra gener, även om det kanske inte alltid är så bra med tanke på hur våra vildar är :)
Jag hoppas på många, många år tillsammans med honom. Vi har upplevt så mycket under dessa åren, känns som igår han hämtade mig i mina vita linnebyxor o knallrosa skjorta ;) ändå har vi gjort så mycket så det känns som om vi levt tillsammans i minst de dubbla åren. Tack för att jag träffade den där frånskilda tvåbarnspappan, tänk om jag vetat då vad mycket gott jag skulle ha honom till!
Min kropp o jag...
Nu har jag äntligen fått hyfsad fason på dem och idag när jag skulle gå ut o gå tog jag mina basket känger för att säkert gå blåsfri. Trodde jag! Med ett labilt knä som viker sig bakåt om jag går för fort, en höft som hoppar över lite då o då och en hand i bandage pga domningar gav jag o grannen oss ut på de härliga våtmarkerna. På väg hem började det svida lite i mina tår och när jag kom hem var de tre yttersta tårna på ena foten helt köttiga och vätskande. Varför??? Jag som älskar att vara ute o röra på mig, varför ska jag hela tiden hindras av oignorerbar smärta? Jag är ganska duktig på att förtränga smärta men viss går bara inte. Jag blir så trött!
Men idag blev jag väldigt fascinerad av min kropp oxå. Jag skulle klyva ved i vedklyven och klämde mitt finger! Medetsamma blev det klämda fingret helt varmt medans de andra blev kalla. Dessutom försvann min huvudvärk i säkert 20 minuter! Konstigt hur kroppen kan leda runt smärtimpulser och blodtillförsel dit de behövs mest! Det tycker jag, mitt i smärtan, är jäkligt häftigt!
Nu ska jag snart skutta in i duschen o i bingen. Imorgon väntar en utflykt till Skånes djurpark med Pernilla o Isak. Ska bli skoj! Töserna kan behöva en dag för bara dem, idag har vi bara gjort tråkiga saker som klippa gräs o hugga ved... De har iofs hjälpt till o borsta gången o klippa gräset, men det är roligare i djurparken! Hoppas på lagom väder så många djur är ute och att mina fötter lugnar sig lite så jag kan gå ordentligt.
Varning för känsliga människor som inte gillar tår... ;) Denna lilla blåsa införskaffade jag mig i Odense för ngr somrar sedan då jag o syster va på en Tracy Chapman konsert. Vi snåla lantisar tyckte det var ett hutlöst pris för taxin så vi gick den mil som va in till hotellet. En härlig promenad som, som vanligt, resulterade i en gigantisk blåsa!
