Stralsundsloppet
Ikväll var det dags för lite samkväm på lilla hönans föskola. Vi samlades på gården och hade uppvärmning som fröknarna höll i. Förvånansvärt många hade slutit upp med tanke på vädret, kallt o bitvis regn. Alla barn var iklädda reflexvästar med nummerlappar. Sedan gick startskottet och iväg for vi. Ut i skogen och springa skulle vi ju! Vira sprang som en tok och Ellie med, i sin fart... Tur för oss lata föräldrar så springer hon ju inte så fort, vi kunde gå brevid och fick hålla henne i handen för hon e så vansinnigt snubblig just för tillfället.
Mitt på den lilla rundan i skogen var det vätskepaus och med jämna mellanrum stod det fröknar och hejjade på oss. Så roligt att de engargerar sig så mycket! Jag och Vira sprang nästan hela rundan, jodå, jag skumpade runt på rundan och det kändes faktiskt ganska bra. Jag blev förvånad över känslan av saknad då jag fick när jag kutade. Förr, i mitt liv innan barnen, sprang jag faktiskt varje morgon. Oavsett hur tidigt jag började så asade jag mig upp och sprang, i ur och skur. Inte så vansinnigt långt men ändå ca 3 km. Jisses vad duktig jag va ändå... Nu är jag glad om jag kommer ut en liten runda någon gång då och då.
Tillbaka till loppet... Vi började närma oss mål och hörde applåder och hejjarramsor. Jodå, där stod en fröken och presenterade alla som var på ingång i målet. Efter målgång åt vi vår picknick, kycklingsallad. Tjejerna åt så det sprutade ur öronen o sen gick vi inte till de andra. Vi va den enda familjen som valde att sitta ute... ha ha ha, såg nog ganska ensamt ut men det va skönt. Inne i rörelsehallen blev det nationalsången och medaljutdelning. Barnen ropades upp 4 och 4 och fick sina medaljer och applåder! Riktigt roligt och professionellt. Nöjda o glada gav vi oss av hemåt och hemma blev det ännu mer kycklingsallad! Som de åt!
Nu ligger de i sina sängar o trynar och jag kämpar emot det GIGANTISKA suget efter en kall snus, men jag har påbörjat operation avvänjning lite smått. Det går faktistkt inte bra alls, är bara sugen på ngt annat hela tiden! Usch, ångest och njutning på samma gång... Ja, ja, det går som det går...
Vira värmer upp
Ellie ville hellre gosa med pappa
Gott med mat efter en joggingtur
Mitt på den lilla rundan i skogen var det vätskepaus och med jämna mellanrum stod det fröknar och hejjade på oss. Så roligt att de engargerar sig så mycket! Jag och Vira sprang nästan hela rundan, jodå, jag skumpade runt på rundan och det kändes faktiskt ganska bra. Jag blev förvånad över känslan av saknad då jag fick när jag kutade. Förr, i mitt liv innan barnen, sprang jag faktiskt varje morgon. Oavsett hur tidigt jag började så asade jag mig upp och sprang, i ur och skur. Inte så vansinnigt långt men ändå ca 3 km. Jisses vad duktig jag va ändå... Nu är jag glad om jag kommer ut en liten runda någon gång då och då.
Tillbaka till loppet... Vi började närma oss mål och hörde applåder och hejjarramsor. Jodå, där stod en fröken och presenterade alla som var på ingång i målet. Efter målgång åt vi vår picknick, kycklingsallad. Tjejerna åt så det sprutade ur öronen o sen gick vi inte till de andra. Vi va den enda familjen som valde att sitta ute... ha ha ha, såg nog ganska ensamt ut men det va skönt. Inne i rörelsehallen blev det nationalsången och medaljutdelning. Barnen ropades upp 4 och 4 och fick sina medaljer och applåder! Riktigt roligt och professionellt. Nöjda o glada gav vi oss av hemåt och hemma blev det ännu mer kycklingsallad! Som de åt!
Nu ligger de i sina sängar o trynar och jag kämpar emot det GIGANTISKA suget efter en kall snus, men jag har påbörjat operation avvänjning lite smått. Det går faktistkt inte bra alls, är bara sugen på ngt annat hela tiden! Usch, ångest och njutning på samma gång... Ja, ja, det går som det går...
Vira värmer upp
Ellie ville hellre gosa med pappa
Gott med mat efter en joggingtur
Kommentarer
Trackback
