Fotbollskväll...

Idag har det inte blivit många minuter framför tv:n. Det är Barcelona-Chelsea på tv o Albin som blivit fotbollsfreaket själv har ockuperat tv:n på nedanvåningen. Själv har jag varit på ov o somnat tjejerna som faktiskt somnade hyfsat i tid ikväll. Men nu är jag nere efter ett lååångt samtal med min lilla mamma.

Jag känner att jag dör lite inombords när jag tittar på fotboll på tv, det är såååå tråkigt! Inte kan man skrika på domaren, inte kan man namnen på spelarna, inte luktar det svett, inte hör man ljudet av kraschade benpipor :) Ja, så var det iaf på min tid när vi slaviskt följde krigarna i Mala IF o allt ovanstående var ett faktum på dessa ängagängs matcher.

Men nu när jag sitter här vid datorn o knapprar lyssnar jag med ett halvt öra o känner plötsligt en konstig känsla av ro i själen. Kan verkligen kommentatorerna, ljudet av publiken o annat som ingår i en tv match påminna mig om min barndom så starkt? De få åren vi levde med en pappa i huset var lördagarnas tipsextra stående. En varsin Tom o Jerry påse till mig o syster o fotboll på tv:n. Saknar faktiskt det där plingandet som hördes då andra matchresultat pluppade upp i rutan. Det är liksom förknippat med pappa. Visst va vi ledsna för att vi inte fick titta på barnprogram den dagen då, men nu känner jag ändå att det var något visst med de där lördagarna.

Då pappa flyttat tillbringade vi oftast fredagarna med att pappa kom o hämta oss, åkte till platsen han skulle spela på, vänta på att de skulle byta om, vänta medans de värmde upp, tittade på matchen, väntade på att de skulle komma in i duschen, väntade på att de skulle duscha färdigt o sedan bar det av till mamma igen. Likadant på B-lags matcherna fast då fick vi oftast uppgifter som att fylla vattenflaskor, fylla i matchrapporter, springa med sjukvårdsväskan, koka kaffe, hämta läsk, vara linjedomare osv. Ändå följde vi med varje gång, lika glada för o träffa vår pappa trots allt vad det innebar. Det bästa va nog o åka på inomhusmatcher. Åka i bilen med pappa o lillasyster när det va mörkt o lyssna på musik. Sitta i den gamla idrottshallen i Kristianstad o höra gnisslet som skapades då de körde fötterna i mattan. Lukten, ljuden, känslan! Ja, jag saknar det fortfarande men vet att den känslan aldrig kommer igen. Allt är så nytt o modernt och det gamla kommer aldrig igen!

Nu blir det inte så mycket livematcher. Mala IF är inte som det var och jag tror inte att vi känner igen ens hälften av spelarna. Det är inte roligt längre... Jag får nöja mig med lite fotbollsljud på tv tror jag o det är helt ok det med... Men det är ändå alltid Mala IF i mitt hjärta. Så många minnen o känslor som förknippas med detta lag. Önskar dem all lycka till, även om vi inte kommer att följa det, det lär behövas...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0