mammabuus

Har läst Morgan Allings bok med ovanstående titel och även om den avslutades i fredes så känner jag mig fortfarande så känslomässigt påverkad av den. Ingen ska behöva uppleva eller minnas en sådan barndom och jag såg hela tiden Vira och Ellie i rollerna som Morgan och hans bror och det är fruktansvärt jobbigt att de dyker upp som ansikte på barn i sådana situationer. Jag hoppas verkligen att de aldrig ska behöva uppleva något liknande och inga andra barn heller! Läs gärna boken, det är en liten tankeställare om sådant som man gärna vill blunda för och låtsas inte finns. Tyvärr finns det alldeles för många barn i liknanade situationer...

Att minnas sin villkorslösa kärlek till sin mamma och äventyren de delat måste vara underbart men att inse hur verkligheten var måste vara fruktansvärt. Att campa utomhus med sin mamma under en bro måste ju vara jättehäftigt som barn men att inse som vuxen att det var pga att de var hemlösa måste vara en helt annan upplevelse.

Älska och beundra sin mamma och alltid vilja vara med henne för att senare inse att hon är alkoholiserad och oförmögen att ta hand om sina barn kan inte vara lätt. Att se fram emot att få komma hem till sin mamma men istället köras till det ena fosterhemmet efter det andra, fy fasen, man får inte behandla barn på det sättet. Jag blir så arg när jag läser hur det gått till, att två små barn ha en barndom som motsvarar en enda stor fyllefest med inslag av fosterfamiljer som förnedrar, utnyttjar, misshandlar och förtrycker barn i en redan utsatt situation. Nej, sånt mår jag så illa av! Jag mår alltid illa av sådana betende, hur kan man utnyttja ett barns oskuldsfullhet för att stilla någon konstig och sjuk drift i sig som vuxen...

Jag drar lite paralleller mellan det jag upplevde i boken och det jag upplevt under min egen barndom. Kanske är det för att de levde i en symbios, precis som jag levt och fortfarande lever, i symbios med min mamma och syster. Jag vet hur det känns att vara sårbar i sin kärlek till en tight familj och att behöva tas ifrån sin mamma och syskon som han gjort orkar jag inte ens tänka på...

Hur blir man innerst inne som person när man haft en barndom som Morgan Alling? Inte konstigt att han bjuder på sig själv hela tiden för att få en kick, en uppmärksamhet som han alltid törstat efter och inte fått. Inte på riktigt, inte för den han är utan för det han gjorde. Han fick sin uppmärksamhet genom att driva med sig själv, nästan skada sig själv för att få fram ett skratt från omgivningen. Ingen ska behöva göra det för att få känna sig viktig och älskad.

Ändå kan jag känna igen mig, man lyssnar in den grupp man befinner sig i för att passa in, för att inte sticka ut på ett dåligt sätt, för att inte bli retad. Klart man driver lite med sig själv eller "brister" i sitt utseende eller handlande för att lätta upp stämningen så att ingen märker att det kan vara något man kan utnyttja för att sänka en.

Jag har, till skillnad från honom, haft en styrka i att alltid fått vara med min familj. En familj som jag älskar oerhört mycket och jag är så innerligt tacksam för att jag får ha dem så nära och för att vi alltid vet att vi finns till för varandra. Jag ska verkligen göra mitt yttersta för att inte ta dem för givet utan visa min uppskattning och låta dem få veta hur mycket de betyder för mig!

Finns många i min närhet som stöttar o hjälper mig på olika sätt men jag hade aldrig klarat mig utan min mamma, lillasyster o mormor. Älskar Er för alltid!