mammabuus

Jag har alltid varit en perfektionist med städning i mitt hem. Mitt rum var alltid i toppskick och jag kunde inte sova om jag visste att det låg en penna fel på mitt skrivbord. Det var ofta jag städade mina lådor, möblerade om, bytte rum osv men det var alltid lika städat. Jag städade också min systers rum som oftast var ett bombnedslag. Mamma hotade med att om hon inte städade kom inte mamma in o sa gonatt, det slutade med att Malin gjorde en gång från dörren och in till sin säng så mamma kunde komma fram :) Så lite då och då när hon ville leka med mig, lekte vi städa hennes rum och ibland om hon varit iväg så städade jag som en överraskning. Alltid lika uppskattat.

Mina egna lägenheter har alltid varit välstädade och allt på sin plats. Kläderna hängda i färgskala, i skåpen var glas och konserver uppradade på ett oklanderligt sätt. Min kära kollega blev lite rädd när hon va hos mig första gången, kändes som om hon va hemma hos "sova med fienden" sa hon. Cd skivorna stod i alfabetisk ordning och jag mådde både psykiskt och fysiskt dåligt då de kom i oordning. Jag strök ALLT. Örngott, diskhanddukar osv osv.

När jag hämtade hem Smilla, min första hund, blev jag lite mänskligare sa samma kollega. Ngr hundleksaker kunde möta henne i dörren och hon kände sig mer bekväm :)

Nu... Fyra barn och två hundar, två permobiler som drar till sig damm man inte trodde fanns och släpper det överallt, ved som bärs in och smulas lite överrallt, hundvalp som gnagar på det mesta och lämnar spår överallt. Leksaker, kläder, strumpor, skor, trosor, sparkcyklar, hundleksaker, kuddar... you name it! Allt ligger på mitt golv och hånar mig. Jag blir galen för jag mår psykiskt dåligt av allt som ligger framme och fysiskt dåligt när jag städar. Hur fasen ska man lösa detta? O när jag får besök ursäktar jag mig konstant för mitt slagfält till hem. Varför? Jag bryr ju inte mig om hur det ser ut hos andra, varför skulle de lägga märke till hur det ser ut hos mig?

När jag känner mig lite nere så hjälper det alltid att städa. Sätta på en skiva på hög volym och bara se hur rent och fint det blir. Golven som blänker och är helt tomma på saker, bänkar och byråer som inte är fullt av papper, räkningar, nappar, telefoner och tfnladdare. Det är lycka!

För att efter 10 minuter med barn i huset upptäcka att allt ser likadant ut som det gjorde för flera timmar sedan... Jag vill kunna sitta ner och läsa en bok, mysa med mina barn med gott samvete utan att ha pressen på mig att jag ska göra ngr. Rensa i ngn låda, plocka i ngn vrå osv. Idag har Vira varit hos farmor och jag o Ellie städade lite. Som vanligt städade jag under soffan, i ngt skåp osv så att det blev mer rörigt efter än innan, men rent iaf.

Nu sitter jag o myser med Ellie och tittar på Shrek och väntar på Vira som ska komma hem från farmor och farfar. Ellie tog av sig sina luddigaste strumpor och jag insåg att det är kanske där jag ska börja. Mellan min dotters tår.... Min kusin frågade sig en gång varför jag va dammig mellan tårna, när jag va liten, det ligger nog i generna...