Denna viktnojja!
Åh vad jag är trött på allt vad dieter o "gå ner 30 kg på 2 timmar" trix. Jag önskar att jag bara kunde strunta i det men det går inte! Jag har alltid varit tjock, mer eller mindre under åren. Nu när jag tittar på bilder från förr, då jag hatade min kropp och ansåg alltid att jag var för tjock och var livrädd för folkmassor som skulle slänga ngn kommentar efter mig, så ser jag att jag va faktiskt inte så tjock då. Nu har det gått upp och ned av olika anledningar och idag sitter jag här med min bulldeg efter töserna som är så vansinnigt svår att bli av med pga min nackskada som begränsar mig i motionen. Har ikväll varit ute på en timmes promenad med Peter o hundarna och jag njuter av varje steg! Det är så underbart att gå en lååång runda i rask takt och man känner sig så nöjd när man kommer hem och får värma sig i en varm dusch. Men imorgon... usch, jag vill inte ens tänka på det. Kommer att ha ont så jag vill gråta och kommer att halta fram som en annan gammeltacka. Peters mormor som fyller 90 år och har problem med sina ben svävar nästan fram jämfört med mig dagen efter en långpromenad, men oftast är det ändå värt det för den tillfredsställelse jag får efter promenaden.
Tillbaka till det där med dieter så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Herbalife? Viktväktarna? Cambridge? Gi? Gastric by pass? Vad i hela fridens namn ska jag göra? Förra året blev jag rekomenderad att göra en sån där tjockisoperation som jag kallar det. Eftersom det kom fram att jag har PCO, en hormonrubbning som gör att jag har extremt svårt för att gå ner i vikt samtidigt som jag har extremt lätt för att få diabetes samt hjärt/kärl sjukdomar. Då blir man lite skraj... Jag har övervägt det och gör det fortfarande. Klart jag ska göra op! Jag vill ju inte bli sjuk och försvinna från mina barn... Men idag har jag hört så mycket negativt om den där op att jag inte vet om jag vågar. Jag vill inte bli ngn annan än den jag är och jag är en tjockis! Så är det bara. Inget negativt för jag tycker inte att det ska behöva vara negativt att vara tjock. Varför ska det vara så fult? Varför ska man, även som vuxen, vara så rädd för de där kommentarerna? Varför ska vuxna som barn kommentera om man är tjock och gärna lite syrligt eller elakt?
Så mycket man ändå har testat. Viktväktarna i olika perioder, alltid lika deprimerande. Gi, hur klarar någon att äta så mycket kött? Inte jag iaf... Pulver, det är så vidrigt så jag klöks nästan vad jag än dricker. Klart att jag alltid försvarar mig för att jag är tjock, jag har alltid dåligt samvete om jag äter ngt gott eller inte har varit ute o gått. Jag avskyr att visa mig på en strand eller i ett badhus, jag klär inte gärna av mig varken framför mina barn eller min man eller ngn doktor, huga. Men jag har en jäkligt sjysst kondition och många fina kläder! :)
Mina barn, Peter och min familj älskar mig för den jag är och det är faktiskt en hel del som påpekar att jag alltid ser så fräsch ut och har snygga kläder. Faktiskt oftare än någon är taskig. Kanske börjar jag vekna för mig själv. Kanske är jag inte så vidrig och träsktrollsaktig som jag själv tycker? Kanske kan jag fortsätta vara en tjockis fast lite mindre tjock bara?
Ja, ja, imorn ska jag hämta ut mina nya herbalifepulver och ringa badhuset för att aktivera mitt gymkort o så får vi se hur länge det håller. För hur som helst fortsätter jakten på en friskare kropp, även om min nog är ett hopplöst fall. Som en lokalt känd läkare sa till mig för några år sedan, Linda, din kropp-den är bara skräp! Inte så upplyftande men dock
Tillbaka till det där med dieter så vet jag inte vad jag ska ta mig till. Herbalife? Viktväktarna? Cambridge? Gi? Gastric by pass? Vad i hela fridens namn ska jag göra? Förra året blev jag rekomenderad att göra en sån där tjockisoperation som jag kallar det. Eftersom det kom fram att jag har PCO, en hormonrubbning som gör att jag har extremt svårt för att gå ner i vikt samtidigt som jag har extremt lätt för att få diabetes samt hjärt/kärl sjukdomar. Då blir man lite skraj... Jag har övervägt det och gör det fortfarande. Klart jag ska göra op! Jag vill ju inte bli sjuk och försvinna från mina barn... Men idag har jag hört så mycket negativt om den där op att jag inte vet om jag vågar. Jag vill inte bli ngn annan än den jag är och jag är en tjockis! Så är det bara. Inget negativt för jag tycker inte att det ska behöva vara negativt att vara tjock. Varför ska det vara så fult? Varför ska man, även som vuxen, vara så rädd för de där kommentarerna? Varför ska vuxna som barn kommentera om man är tjock och gärna lite syrligt eller elakt?
Så mycket man ändå har testat. Viktväktarna i olika perioder, alltid lika deprimerande. Gi, hur klarar någon att äta så mycket kött? Inte jag iaf... Pulver, det är så vidrigt så jag klöks nästan vad jag än dricker. Klart att jag alltid försvarar mig för att jag är tjock, jag har alltid dåligt samvete om jag äter ngt gott eller inte har varit ute o gått. Jag avskyr att visa mig på en strand eller i ett badhus, jag klär inte gärna av mig varken framför mina barn eller min man eller ngn doktor, huga. Men jag har en jäkligt sjysst kondition och många fina kläder! :)
Mina barn, Peter och min familj älskar mig för den jag är och det är faktiskt en hel del som påpekar att jag alltid ser så fräsch ut och har snygga kläder. Faktiskt oftare än någon är taskig. Kanske börjar jag vekna för mig själv. Kanske är jag inte så vidrig och träsktrollsaktig som jag själv tycker? Kanske kan jag fortsätta vara en tjockis fast lite mindre tjock bara?
Ja, ja, imorn ska jag hämta ut mina nya herbalifepulver och ringa badhuset för att aktivera mitt gymkort o så får vi se hur länge det håller. För hur som helst fortsätter jakten på en friskare kropp, även om min nog är ett hopplöst fall. Som en lokalt känd läkare sa till mig för några år sedan, Linda, din kropp-den är bara skräp! Inte så upplyftande men dock
Kommentarer
Trackback
