Gastric by pass
Eller tjockisoperation som jag säger ;) Nu börjar det närma sig... Fick tid igår för konsultation, efter att ha väntat i över ett år!!! Kan säga att jag hunnit ångra mig många gånger men nu orkar jag inte med detta längre så nu är jag 99,9% säker!
Har ju som sagt alltid varit ganska tjock, enda sedan jag var liten, o hela min tonår o vuxnaliv har massor av tid, blod, svett och tårar gått åt att försöka minska min stora kropp. Påtryckningar från samhället som största anledning. Själv har jag mått ganska bra fysiskt trots min övervikt, men det psykiska och omgivningens blickar, kommentarer o problem vid klädshopping har varit desto värre. Fy vad barn och även vuxna kan vara elaka alltså. Har alldeles för många minnen av hånskratt och hårda ord angående min kroppsbyggnad... O då har jag ju inte varit smällfet direkt men alltid varit stor. Att jag dessutom var 181 cm lång när jag gick i 6:e klass gjorde ju inte saken bättre. Men jag har klarat mig ändå, man lär ju sig att bemöta omgivningen med ett skydd på något sätt. Alltid beredd på en kommentar och då måste man ju vara förberedd med ett snabbt försvar...
Nu, vid 32 års ålder, har de kommit fram till att jag har PCO, någon hormonrubbning som gör det väldigt svårt för mig att tappa i vikt. Samtidigt som det ökar risk för diabetes/häjrtkärlsjukdomar. Då blir man lite skraj. Alltså, jag trodde ju inte att jag var sjukligt tjock! Och det hade jag kanske inte varit heller om jag inte haft PCO. Då man läser om symtomen på denna "sjukdom" så är det ju inte så konstigt att jag levt som jag gjort. Allt detta dåliga samvete, ångest och skuldkänslor kunde jag skippat om jag vetat detta tidigare! Men nu är jag iaf remitterad till denna omdiskuterad operation, av två läkare dessutom!
Oj, vad många negativa reaktioner jag mött. SJälv tycker jag att det är fusk om man är fullt frisk. Man kan lägga om kost och motionera bort mycket därför strider det lite mot mina principer. Dessutom går jag här hemma och predikar för barnen att man är fin som man är och ska inte ändra sig för att andra tycker ngt annat, och så gör jag det själv! Men det är ju för att jag ska få fortsätta vara frisk... Eller frisk o frisk men någorlunda iaf...
Vi får se vad de säger om det här, jag orkar inte tänka just nu... Orkar inte redogöra för op, mina tankar eller mina känslor. Just nu är jag mest likgiltig!
Jag hoppas iaf att något drastiskt kommer att hända och att jag kommer att må bättre! Nu ska jag förlusta mig lite i mitt arbete så jag kan tänka på annat en stund...
Ha en bra dag! Det ska jag försöka ha, ska fira den mest underbara människa jag känner, min stora, starka mamma som jag älskar ofantligt mycket. Känner mig så previligerad att ha en sån mamma som jag har. En stor trygghet och hjälp här i livet!
Har ju som sagt alltid varit ganska tjock, enda sedan jag var liten, o hela min tonår o vuxnaliv har massor av tid, blod, svett och tårar gått åt att försöka minska min stora kropp. Påtryckningar från samhället som största anledning. Själv har jag mått ganska bra fysiskt trots min övervikt, men det psykiska och omgivningens blickar, kommentarer o problem vid klädshopping har varit desto värre. Fy vad barn och även vuxna kan vara elaka alltså. Har alldeles för många minnen av hånskratt och hårda ord angående min kroppsbyggnad... O då har jag ju inte varit smällfet direkt men alltid varit stor. Att jag dessutom var 181 cm lång när jag gick i 6:e klass gjorde ju inte saken bättre. Men jag har klarat mig ändå, man lär ju sig att bemöta omgivningen med ett skydd på något sätt. Alltid beredd på en kommentar och då måste man ju vara förberedd med ett snabbt försvar...
Nu, vid 32 års ålder, har de kommit fram till att jag har PCO, någon hormonrubbning som gör det väldigt svårt för mig att tappa i vikt. Samtidigt som det ökar risk för diabetes/häjrtkärlsjukdomar. Då blir man lite skraj. Alltså, jag trodde ju inte att jag var sjukligt tjock! Och det hade jag kanske inte varit heller om jag inte haft PCO. Då man läser om symtomen på denna "sjukdom" så är det ju inte så konstigt att jag levt som jag gjort. Allt detta dåliga samvete, ångest och skuldkänslor kunde jag skippat om jag vetat detta tidigare! Men nu är jag iaf remitterad till denna omdiskuterad operation, av två läkare dessutom!
Oj, vad många negativa reaktioner jag mött. SJälv tycker jag att det är fusk om man är fullt frisk. Man kan lägga om kost och motionera bort mycket därför strider det lite mot mina principer. Dessutom går jag här hemma och predikar för barnen att man är fin som man är och ska inte ändra sig för att andra tycker ngt annat, och så gör jag det själv! Men det är ju för att jag ska få fortsätta vara frisk... Eller frisk o frisk men någorlunda iaf...
Vi får se vad de säger om det här, jag orkar inte tänka just nu... Orkar inte redogöra för op, mina tankar eller mina känslor. Just nu är jag mest likgiltig!
Jag hoppas iaf att något drastiskt kommer att hända och att jag kommer att må bättre! Nu ska jag förlusta mig lite i mitt arbete så jag kan tänka på annat en stund...
Ha en bra dag! Det ska jag försöka ha, ska fira den mest underbara människa jag känner, min stora, starka mamma som jag älskar ofantligt mycket. Känner mig så previligerad att ha en sån mamma som jag har. En stor trygghet och hjälp här i livet!
Kommentarer
Trackback
