Idag har jag gråtit!
I höstas konstaterade en doktor att jag fått en depression... Jaha, jag? E man inte sunkig, gråtig, oduschad o joggingklädd då? Uppenbarligen inte. Jag fick "lyckopiller" utskrivna och började knapra. Mådde super! Jag kände mig levande igen! Glad, osugen, tålamodig och nästan som gamla vanliga Linda. Men det gick dessvärre över, alldeles för snabbt. Har varit vråltrött, irriterad och sötsugen alldeles för ofta... För ngn vecka sedan glömde jag min tablett både en, två och tre dagar. Kände ingen skillnad och nu är det två veckor sedan jag tog ngn. Varför ska man knapra medikamenter utan kännbar verkan? Nej tack!
Så idag, efter en diskussion med min man, kände jag hur det klumpade sig i halsen och tårarna började trilla. För första gången på 9 månader! Och det va så skönt att få släppa! Har varit på väg många gånger och jag har kännt att fan, kan jag inte bara få gråta lite, men det har varit helt stopp! Kan det vara tabletterna som påverkat mig? Skit samma, jag mår som vanligt nu igen, lite sur, lite glad, lite irriterad, lite tålamodig, mkt ont, lite lessen men ändå väldigt lycklig. Det är ju det livet går ut på, att känna lite av varje. Inte för mkt och inte för lite, lagom.
Jag o min man bråkar aldrig. Tror aldrig vi höjt rösten åt varandra ens. Kanske beror det på att jag kan pika, påpeka brister osv och få ett skratt tillbaka. Eller att när jag blir arg/lessen/förnärmad väntar jag på rätt tillfälle att ta upp det och då har jag ältat själv i min lilla hjärna så det känns tillslut löjligt. Jag kan inte ta upp det medesamma eftersom jag inte får fram ett vettigt ord när jag blir ledsen. Jag ser inte ut som dem på tv, med en ledsam blick o stora krokodiltårar trillandes på kinderna med en stabil röst. Nej, jag ser ut som Robert Gustavsson i Nilecity då han spelar en pojke som mixat sin hamster i mixern. Skrynklar ihop hela ansiktet o tårarna sprutar o droppar från näsa o haka, munnen grimaserar som om jag käkat ett kilo citron och jag kan inte säga ett enda ord. Ont i halsen för att jag försöker hålla tillbaka det och... ja herregud vilken syn.
Men idag hade jag inget val. Vi har en ganska tuff tid framför oss med en steloperation av A:s rygg. Imorgon skrivs han in och på tisdag är det dags. En stor operation och en stor ovisshet med tid på sjukhuset, tillfrisknande och komplikationer (hoppas inga, hoppas inga, hoppas inga) Fruktansvärt för en pappa att behöva se sin lille son ligga full med slangar o kanyler och sövas, jag förstår det. Och jag måste vara stark och ett stöd för min man samtidigt som jag måste hålla huset och kvarvarande barn hemma i shack. Inte det lättaste eftersom antal barnvakter är väldigt begränsad pga jobb och sjukdomar... Men det är klart att det ska gå i lås!
Hoppas denna tid går över fort och smärtfritt, det känns som att de flesta diskussioner slutar med irritation eller en känsla av förnärmande... Kan det vara så att det är pga att jag tolkar allt negativt mot mig själv? Förmodligen. Är det så att detta är våldsamt känsloladdat? Absolut!
Nu håller vi tummarna för att allt går som det ska för vår lilla paug och att inte har alltför ont... Och framför allt att han kommer hem så fort som möjligt!
Summerar dagen såhär:
Jag älskar min man!
År så otroligt tacksam att min familj finns och ställer upp i ur o skur!
Det är skönt att gråta!!!!
Min Peter!
