mammabuus

Det hela började med att jag var sugen på att skaffa mig en hund, sällskap och  någon som gjorde den dagliga promenaden till ett absolut måste. Hittade en vuxen blandras hund på blocket men tänkte kolla lite rasblandning med mer hundvana människor än jag. Visade sig att städerskan på jobbet hade en valp över för leverans och vi åkte o tittade på henne, jag, syster, Mia o Carola. Men hur skulle mankunna åka iväg utan det lilla knytet? Det gick ju bara inte. Så fick det bli, Smilla följde med mig hem samma fredag kväll och jag hade för första gången brutit mot min mammas åsikt. Inte en hund Linda! Va hennes kommentar. Jag ansåg att det var bättre med en hund än om jag blivit gravid men där höll hon inte med mig, hon menade att med ett barn kunde hon hjälpa mig men inte en hund.

Det bar iaf av till mamma mesamma, hon smälte direkt, som alla andra som sett henne. Hon har alltid varit så snäll o inte som en hund, mer som ett barn. Så klok, lugn o snäll. Den allra finaste! Så många hundrädda människor i min omgivning som blivit lite botade. De e rädda för hundar men inte Smilla, inte henne inte...

Efter hennes sinnesstämning de senaset veckorna, månaderna, kände jag att något var fel. Hon var inte den gamla goa Smilla alltid och kunde göra utfall mot Ester, tillsynes utan anledning. Jag började mer o mer fundera på var hennes gräns gick. Tänk om det va töserna nästa gång? Igår kände jag att nu var det dags. Hon har levt ett så härligt liv och jag kände att det var bäst att avsluta det nu, innan vi behövde göra det av en otäckare anledning...

Som djurägare måste man ju ändå tänka på djuret först. Visst, jag är ledsen o saknar henne väldigt mycket. Det var tufft att ta ett sådant beslut men jag vill inte att hon ska må dåligt...

Det blev ett fint avslut iaf. Hon somnade fort på sin filt hos veterinären och sedan bar vi ut henne i bilen. La hennes älsklings leksak som hon haft i många år och vippade in henne i filten. Min snälla pappa hade grävt en grop ute i skogen hos honom, där hon alltid älskat att vara. Han hade valt ut ett perfekt ställe brevid vår gamla katt och precis där, mitt i skogen, är det som en liten lund. Pappas plan är att hålla platsen fin o trimmad så vi kan ha det som en liten minneslund. Vi ska leta upp två fina stenar som vi kan skriva deras namn på och köpa en liten fin lykta som vi kan tända. Det blir helt perfekt! Finare kan man inte få det!

Sov så gott finaste Smilla! Vi kommer aldrig att glömma dig...